När man under grundskolan och gymnasiet ska lära sig om samhället läggs grunden för våra åsikter och vår förståelse av omvärlden. Vi har redan då med oss ett visst filter baserat på vår uppväxtmiljö och värderingar som finns inom familjen och närsamhället.
För mig personligen var just samhällskunskapen en tuff utmaning, särskilt på gymnasiet. För jag hade starka grundläggande värderingar om vad som var ett gott samhälle, hur det borde vara och funka. Och för vems nytta det var
viktigt att ha ett starkt och tryggt samhälle. Ingen i min familj var särskilt politiskt engagerad, jag har inte heller några direkta minnen av att någon uttryckte särskilt starka värderingar eller tog ställning i några viktiga samhällsfrågor. Ändå fanns det ett så starkt grund- fundament inom mig att jag blev upprörd när jag försökte lära mig om vårt statsskick och hur vår
politiska arena såg ut. Och även om jag fann vår modell bäst i jämförelse med övriga så kallade demokratier i västvärlden eller ickedemokratier på andra håll i världen - så var jag besviken. Demokrati i betydelsen folkstyre var det inte frågan om alls. När jag lyfte min avvikande syn på vårt politiska system förklarade läraren att vi har representativ demokrati inte direktdemokrati som
han trodde att jag avsåg med riktig demokrati. Men redan vid mitt första valår, när jag själv skulle rösta första gången insåg jag att det inte heller var sant - våra folkvalda är inte representanter för sina väljare. Visst röstar väljare dvs jag och mina med medborgare in dem i den beslutande församlingen - men väl där gör de som de vill, de håller sig knappt till sina egna partiprogram.
Det var först långt senare jag under mina studier inom sociologin blev rekommenderad att läsa denna bok om Neoliberalism som det gick upp för mig vad det var som var så skevt i vårt samhälle. Det är en kort bok, som tog väldigt lång tid att läsa - för att jag om och om igen blev så upprörd att jag var tvungen lägga den ifrån mig.
Det som började starkast i USA och Storbritannien men även Tyskland och snart därefter Sverige har fokus på den fria marknaden, globalisering, avreglering av statens både ägande och stöd till enskilda samt generell privatisering. Denna filosofi har starkt bidragit till öka inkomstojämlikhet, gapet mella fattiga och rika, minskad jämställdhet och social trygghet - kort sagt en nedmonterad välfärd. (läs mer på Wikipedia)
En kritisk artikel om effekterna av Neoliberalism i Sverige från 2013 - mycket har hänt sedan dess, men än så länge inget till det bättre (från Rättvisepartiet Socialisternas internationella sida).
Visionen om de fria marknadskrafterna har också bidragit till de handelsavtal som vi i Sverige inte minst känner till som reglerna som införts sedan vi gick med i EU - där upphandling måste ske och enbart får ske enligt dessa regler vilket bidrar till nya former av exploatering av arbetskraft - människor.
Att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är ett faktum, motsatsen går inte att föreställa sig. Men vi har inte en demokratisk ekonomi - den som har kapital har betydligt större möjligheter att påverka samhället än de som saknar kapital. Vi behöver alla ackumulera kapital för att klara vårt uppehålle och sättet vi gör det är vanligen lönearbete dvs majoriteten av medborgarna är arbetstagare. Den lilla människan, samhällsmedborgaren, har som förhandlingsvara sin arbetskraft. Den
Även de rikaste fattar att det är snett
Att vara kapitalist och höra till de 0,1% rikaste i världen är inte detsamma som att vara girig och självisk, som Nick Hanauer i detta TEDx talk visar. Han beskriver så tydligt roten till det fel som neoliberalismen skapat i västvärlden - som skapat klimatkatastrofen och utarmningen av välfärden.
Nick förespråkar en ny ekonomi byggt på insikten om att människor och samarbete är kärnan i en fungerande ekonomi. Ex. genom att höja löner för de lägst betalda ökar man köpkraften i samhället vilket bidrar till en växande ekonomi - i motsats till vad som hävdas av neoliberala kapitalister. Nick personligen försöker bidra till den nya ekonomin genom engagemang i förändringar som syftar till att fler av de rikaste rika ska bidra mer. Rent konkret nämner han införandet av 15$ minimilön, som höjer lönen för de som tjänar allra minst och visar på att detta bidrar till att stärka ekonmin som helhet. Han förespråkar också regulation av ekonomin och i viss mening rättvisare beskattning.
som inte har det står i totalt beroende av samhället och har som enda påverkansmöjlighet friheten att rösta i allmänna val och friheten att engagera sig i föreningar ex. inom politiken eller andra för att öka sina möjligheter att påverka.
Min personliga frustration har sin rot i att demokrati och kapitalism inte är förenligt på det sätt som samhället är konstruerat idag. Och att detta får konsekvensen att vi inte längre har ett samhälle som värnar och tjänar samhällsmedborgarna. Den stora frågan är hur kan man påverka detta?
Sverige följer efter USA och Storbritanninen mfl inte minst genom att vara en del av EU som vidare befäster det skeva systemet genom att politiken är påverkbar av marknadskrafterna, dvs de starka företagens påverkan, lobbyister som finansieras av kapitalister och så vidare. De som kan besluta om att Sverige kan gå sin egen väg och reparera vår söndertrasade välfärd och bygga ett bättre samhälle är de som tjänar på att det förblir som det är - våra politiker, de som vi med vårt trubbiga politiska system har en dag per 4 år på oss att påverka.
Alla som är beroende av allt ifrån sjukpenning till a-kassa har inget annat än samhället att förlita sig på för att kunna få sitt livsuppehålle säkrat. Vi ser att det är fler kvinnor än män som befinner sig i den situationen och att det förändrats lite till det bättre över de 8 år som SCB tillhandahåller statistik över. Då har en stor flyktingkatastrof och en pandemi passerat. Samtidigt har mörkertalet ökat, det har jag bara mitt personliga vittnesmål att hänvisa till - för jag har personligen mött många som nekas alla former av ersättning från samhället. Både kvinnor som har män med inkomst och människor som inte har varken hem eller ekonomi alls.
Det är faktiskt inte alla som kan arbeta. Med förändrade regler gällande sjukförsäkringssystemet har en stor andel som tidigare försörjts av sjukpenning eller haft förtidspension det som idag kallas sjukersättning flyttats in i arbetslöshetsstatistiken. Med god hjälp av de anställningsstöd som Arbetsförmedlingen beslutar om har många arbetsgivare med stora hjärtan kunnat anställa många som tidigare stått utanför arbetsmarknaden. Många av de tidigare sjuka har också passerat 65 år och blivit ålderspensionärer men det är också många som fallit ur statistiken - då de inte längre ingår i något av systemen.
Den som inte kan arbeta på grund av funktionshinder eller sjukdom behöver alltid omhändertas av samhället. Ett gott samhälle ger trygghet till dem som hamnar i den situationen och med trygghet menar jag då en dräglig privatekonomi som ger mer än bara det allra yttersta.
Det vi sett i Sverige under samma tid som sjukförsäkringssystemet bantats och utslagningen från alla försörjningssystem ökat är en alldeles för låg ökning av ersättningarna - så att färre kan överleva på de ersättningar som ges. Likaså pensionerna har stått allt för stilla i den utveckling vi haft när det gäller kostnader för boende, mat, kläder osv.
Dessutom slår beskattningen hårdare mot pensionärer än löntagare.
Hemlösheten har ökat i Sverige sedan 1993 och fått allt mer strukturella orsaker. Det är inte längre sociala problem som orsaken, utan fler och andra orsaker har ökat markant, en sjukskrivning eller skiljsmässa kan vara det som försätter en person i denna situation, men mest ökar hemlösheten bland utrikesfödda barnfamiljer. Bidragande orsaker är att skyddande lagar som reglerat bostadsmarknaden har tagits bort och gett hyresvärdarna rätt att höja kraven på ex försörjningsförmåga och skuld- frihet. (intressant webbinarium)
Äldreförsörjningsstöd ökar
Utifrån statistik från Pensionsmyndigheten drar jag slutsatsen att pensionsnivåerna borde ha ökat eller beskattningen på pensioner minskat så att man över åren hade eleminerat hela behovet av äldreförsörjningsstöd.
Att leva på försörjningsstöd borde vara ytterst tillfälligt för någon som hamnat i ett utsatt läge - medan vi i Sverige har människor som varaktigt hamnar i ett beroende av försörjningsstöd. Det är för mig ett tydligt strukturellt problem.
Minskningen av självmord i Sverige har avstannat
Och i de yngsta åldersgrupperna ökar de tyvärr igen. Självmord har ofta ett samband med psykatriska tillstånd och även kroppsliga sjukdommar - vilket många lever med utan att ta sitt liv. Oftast finns också bakomliggande faktorer av livsvillkor och tillfälligheter - ibland är det just detta som ligger bakom självmordet, utan att sjukdom eller psykiatriskt tillstånd fanns.
Läs mer om Självmord och stöd Suicide Zero som sedan 2013 arbetar för att minska självmorden.
När människor har svårt att klara sitt livsuppehälle uppstår olika grader av desperation och det väcker olika typer av beteenden som i en ekonomiskt trygg och välmående situation troligen inte hade uppvisats. Min summering av allt jag läst och min egen erfarenhet från många års arbete som arbetsförmedlare har gett mig en tydlig bild av vad som är illa och försämras löpande med dagens politik - för att nämna några:
Benägenheten till att begå brott eller att bruka våld ökar. Jämställdheten försämras och vår empati med andra, tolerans och öppenhet inför andra minskar (främlingsfientlighet riskerar öka). Risken för att människor går in i ett missbruk ökar markant. Även risken för skilsmässa/ separation ökar, särskilt för par med barn. Risken för att någon väljer att prostituera sig eller sälja droger ökar, men också riksen för att låta sig nyttjas sexuellt för att bibehålla trygghet/boende dvs att gå in i eller stanna i en intim relation där den ekonomiska tryggheten snarare än kärlek är grunden. Psykisk ohälsa riskerar att öka, depresseioner och självskadebeteenden som del av det. Social utsatthet och sociala problem går hand i hand - i en nedåtgående spiral.
Men det är inte omöjligt att vända trenden - men för att göra det behövs ett starkt och tryggt samhälle och en politik som är stabil över tid när det gäller det allra viktigaste.
Navet i det som behövs för att bryta denna negativa spiral är ekonomin. Att människor har de grundläggande behoven tillfredsställda skapar grunden för tryggheten, den som har lite till utöver det minimala har ännu bättre förutsättningar att vända en negativ trend.
Men det är inte enbart pengarna som behövs. Att ha ett arbete, en möjlighet till egen försörjning skapar dels makt över sitt eget liv och dels en yrkesidentitet och därmed både en social kontakt yta med andra vuxna människor och en för självkänslan viktig grund. För att kunna bygga upp sig själv så att man klarar av att både finna, få och behålla ett arbete fordras en bostad.
Att ha en bostad som är varaktig över tid, som man själv avgör om man vill behålla eller flytta ifrån är viktigt för att en människa ska kunna bygga upp sin tillvaro och börja tro på en framtid.
Det är också viktigt att arbetet, eller om man inte kan arbeta försörjningen, är varaktigt för att människan på allvar ska kunna känna trygghet. Känslan av att arbetet är beständigt över tid och tillräckligt omfattande för att man ska kunna leva i ekonomisk trygghet är den plattform som ger människan möjlighet till yrkesmässig ambition och engagemang i att bidra till positiv utveckling. Vilket inte minst är en förutsättning i mer komplexa eller bemötandejobb.
Engagemang finns kring Bostad först-modellen som drivs som en viktig fråga av Sveriges Stadsmissioner. Kunskap om vad som behövs finns - men ändå händer inget.
Samhället i det skick det är nu bidrar till:
Rimliga regleringar/åtgärder som bör ske nu:
Politiska val att göra
De mest ovärdiga politiska tolkningarna och åtgärderna genom de senaste 10 åren har varit direkt främlingsfientliga eller helt inriktade på att dränera statsfinanserna till förmån för privata kapitalister.
Att kriminaliteten ökar i ett samhälle samtidigt som invandringen 2015 steg till aldrig tidigare skådade nivåer och överrepresentationen av utrikesfödda som ställs inför rätta - ledde till två tydliga politiska ställningstaganden: Resurserna till polisen behöver öka och invandringen behöver minska.
Endast ett fåtal relativt svaga röster höjdes för att förmedla att: Integrationen behöver förbättras, människors utsatthet behöver minska och segregationen behöver förebyggas samt att förebyggande åtgärder genom förbättrad skola, bättre samverkan mellan skola - socialförvaltning och polis behövs för att kunna fånga upp risker och sätta in rätt åtgärder tidigare.
Jag säger inte att det finns ett enkelt svar - eller att polisen inte behöver mer resurser och att migrationspolitiken behöver förbättras. Svaren är väldigt många och lösningar finns, redan provade på många olika håll i landet, det som nu behövs är att lyfta det bra vi människor kan göra i samhället till samhällsnivå och säkra upp att insatserna görs nationella och tillgängliga för alla, i alla hörn i Sverige. Vi behöver sluta göra nya projekt för att prova nya saker - vi behöver växla upp det som redan i forskning och projekt visat sig ge de eftersökta resultaten och finansiera dem. Det kan aldrig göras med marknadens fria krafter för där tar vinstintressen över hur fint de än beskriver sina intentioner - det behöver vara icke vinstdrivande verksamheter som inte heller far som rö för vinden när de politiska vindarna blåser varje val år eller i kommuners kortsiktiga besparings och prioriteringsnycker. Och för att möjliggöra en återuppbyggnad eller rent av nyskapande av välfärden behövs lagar - viktiga spelregler behöver dras upp och läggas fast. Det är inte säkert det är möjligt pga Sveriges medlemsskap i EU - men om EU inte tillåter en satsning på välfärd och ländernas medborgare, behöver inte Sverige vara medlem i EU. Vi behöver i Sverige fler och mer långtgående sociala insatser, socialt arbete kostar pengar - allt människor gör för människor är dyrt eftersom det är personalintensivt och tar år att bygga upp. Så en investering idag ger effekt om 5-10 år, inte som politiken tycks tro att det genast ger effekter.
Den negativa fokusering på migrationen som vissa partier driver tycker jag personligen är ovärdig en välfärdsstat. Vi har fred och vi har trygghet i ett väl fungerande samhälle (med förbätringspotential) självklart behöver vi ta emot människor som flyr. Vi behöver göra det i rimlig omfattning och göra det bra, den mångfald det ger vårt samhälle berikar oss om vi låter det ske. Med rimlig omfattning menar jag att vi behöver ett jämnt flöde och fastlagda strukturer - det går inte att skala upp och skala ned de verksamheter och det samhällsengagemang som fordras för en god integration hur som helst. Det ska naturligtvis inte vara fritt flöde och kravlöshet, vi har sett allt för många som vi själva fostrat till bidragsberoende och icke-integrerade personer. Men det är vårt samhälles bristande strukturer för stöd och integration som skapat det fenomenet, inte människorna som kommit till vårt land. Vi har kommuner i vårt land som vägrat eller köpt sig fria från att solidariskt ta emot nyanlända, vi har arbetsgivare som ännu idag visar ointresse för att bidra till integration och rekrytering av nyanlända (eller etablerade personer som funnits i Sverige länge, utbildat sig i Sverige, talar god svenska) trots att det samtidigt är brist på arbetskraft och kompetens. Idag är 20% av befolkningen utrikesfödda så rimligen borde varje kommun ha en andel i närheten av det, likaså varje arbetsgivaren med självaktning bör sträva efter det - eller låt oss säga ingen kommun eller arbetsgivare bör ligga under 10% utrikesfödda medborgare/anställda för att inte sticka ut som integrationsmisslyckade.
Vi har idag bostadsbrist i nästan alla kommuner i landet, visst pågår nyproduktion men dessa uppförs till sådana kostnader att "vanligt folk" och de som är mer utsatta i samhället inte har råd att bo i dem. Det finns kommunala bostadsbolag som avyttrar fastigheter där människor har råd att bo och föryngrar sitt bostadsbestånd så att skyddsnätet inte längre finns, kommuner som som inte tar sitt ansvar i bostadsförsörjningen genom att planera för den befolkningstillväxt vi har och som regionalt kan öka eller minska beroende på investeringar eller förändringar i andra offentliga verksamheter ex. Försvarsmaktens etableringar eller nedläggningar. Det behövs en verklighetsbaserad bostadsförsörjningspolitik och reglering av vilka krav som ställs på både kommunala och andra fastighetsägare.
Sjukvården i Sverige är så sanslöst eftersatt och har tappat sitt förtroendekapital. Idag är det många som väntar in i det längsta för att inte besvära sjukvården i onödan. Den omfattande mediala bevakningen av bristerna i sjukvården bidrar också till att människor som måste opereras eller efter olycka läggs in på sjukhus är rädda för att inte få den omvårdnad de behöver eller känner sig skyldiga för att de belastar sjukvårdspersonalen. Sjukvården måste vara tillgänglig och rätt dimensionerad, det är helt okej att ha viss centralisering av specialistvård och planerade operationer - men akutsjukvård, akuta operationer, förlossningar och akut inläggning vid psykisk ohälsa måste finnas tillgänglig geografiskt fördelat över landet. Den som bor mer än 10 mil från närmsta förlossning behöver kunna beredas plats på patienthotell i god tid innan till en mycket låg kostnad för att tryggt kunna föda sitt barn. Likaså behöver den som opererats på sjukhus långt från hemmet kunna beredas plats på patienthotell i hemmets närhet som första steget i eftervården. Idag skrivs patienter ut för tidigt från sjukvården och skickas hem innan det är säkert oavsett om rätt stöd kan erbjudas i hemmet, det är varken smart, tryggt eller människovärdigt.
Sjukvård, äldreomsorg, omsorg av personer i utsatt situation (ex boende för funktionsnedsatta, behandlingshem), utbildning, barnomsorg, integration och internering av dömda liksom rättsväsende och polis samt alla de myndigheter som administrerar och beslutar om detta stöd till enskilda är en central utgiftspost inom statsfinanserna. Inom dessa verksamheter får inget vinstintresse finnas, alla möjligheter att genererea och utbetala vinster ur välfärdssystemet måste stoppas. Vård och omsorg behöver också bedrivas av goda arbetsgivare - som säkrar tillräcklig personaltäthet för att leverera den trygghet som avses, som säkrar goda anställningsförhållanden och tillräcklig lön för att bibehålla och kunna rekrytera/föryngra personalstyrkan. Arbetsgivare inom vård och omsorgssektorn behöver också satsa än mer på vidareutbildning av befintlig personal i tjänst (ex. anställa vårdbiträden och utbilda dem till undersköterskor, att vidareutbilda undersköterskor till sjuksköterskor eller barnmorskor) och liksom Försvarsmakten gjort i alla tider anställa på grundnivå och bekosta/kontraktsskriva läkare/tandläkare under utbildning. Så att ex en vårdgivare som har svårt att rekrytera kan anställa någon som går första åren på läkarutbildningen och finansiera studierna samt säkra praktik/AT för studenten mot 5-10 års kontraktsanställning. Genom ett nära samarbete mellan sjukvårdens och omsorgens arbetsgivare och utbildningsinstutitionerna. Det skulle inte minst bidra till en långsiktigare personalförsörjningsplan hos vård och omsorgsgivande arbetsgivare.
Resonemangen på denna sida
Detta är mina högst personliga reflektioner utifrån hur jag ser på vårt samhälle och utvecklingen av vår välfärd. Att jag kom att reflektera över detta i denna bredd beror på den stora frustration jag upplever knutet till vår aktuella politik och bristen på gemensamt samhällsengagemang jag förväntar mig inom politiken och väljarkåren. Att så många viktiga frågor bara dribblas omkring och det lovas hit och tycks dit - men under den politiska retoriken lyser det ändå igenom att det som är viktigast för merparten av medborgarna kvittar lika för elit-politiken. Eller så är vårt politiska system fel riggat - så att det gagnar fel grupper i samhället och de som skulle kunna besluta om att ändra systemet är de som själva tjänar på att det är snett.
Länklista för den som vill fördjupa sig:
Män och social utsatthet - en översikt SOU 2014:6
Den förlorade välfärdens språk
Att laga revor i samhällsväven
USA vårt föregångsland
Jag gillar att emellanåt se dokumentärer om stort och smått och av en händelse snubblade jag över denna nya komedi/dokumentär om just Samhället i USA. Precis i samma anda som mina egna frustrationer belyses i vissa avsnitt just det jag tycker är så galet hos oss.
Vad skulle hända om USA eller Storbritannien vaknade upp, om folket dvs samhällsmedborgarna där lyckades stöpa om sin samhällsstruktur till ett som gagnar medborgarna mer än de rika få och småföretagen mer än de stora företagsgiganterna? Skulle Sverige då kunna följa efter - om vi nu inte klarar av att själva vända utvecklingen och gå före? Hur långt skulle vi kunna gå inom EU eller skulle vi behöva bryta oss ur EU för att kunna fatta beslut som är bra för medborgarna i Sverige?
Trailern framstår som mer flamsig än de faktiska programmen i seriet - även om de är gjorda på ett lättsamt sätt med både humor och allvar.