Det är en ynnest men också en utmaning att bo tillsammans med sina vuxna barn

Nu har jag haft förmånen att prova det i några omgångar av olika skäl och vi har lyckats ganska bra känner jag själv. På bekostnad av alla skulle man kunna säga eftersom det inte är utan att alla inblandade behöver göra vissa uppoffringar - men det är så värt det 😍

För mig har det mest känts som en bonus i livet, även om årets period på drygt 6 månader var nog så lång.

Förutsättningar som gjorde att det känns som att det blev på riktigt att leva ihop som vuxna individer tänker jag är att

• I relationen mellan mig och mina barn har det varit en normal period av frigörelse 
• Mina barn har levt själva och klarat sig själv som vuxna individer i eget boende en betydande tid innan vi sedan flyttat ihop igen
• Ömsesidig respekt och vilja att få det att fungera
• Att alla försöker ta eget ansvar för sina personliga behov
• Att vi i övrigt haft en sån livssituation och ålder så att behoven går att matcha för de vuxna

Förr i tiden var det vanligare och kanske blir det vanligare igen med tanke på utvecklingen i vårt land då tillgången på omsorgs-/ trygghetsboenden för äldre snabbt minskar och vi samtidigt har en bostadsmarknad som gör att den yngre generationen inte har råd/möjlighet att flytta hemifrån. 

En artikel beskriver generationsboende som att 70 plussare bor ihop med någon under 40 år, det är enligt artikelns uppräkning vanligast i och kring  storstäderna. Flera artiklar på temat generationsboende när föräldrarna är äldre och behöver stödet finns online.

Det hände en grej

En sen eftermiddag i våras när jag åkte bussen hem från jobbet ringde min sonhustru. Hon hade fått ställa ut sina 4 barn i snön på gården och larma 112. Det brann i köket av villan och även om hon hann släcka en del med hemmets pulversläckare och brandkåren sedan fullföljde släckningen med pulver så blev det omfattande skador. Inte minst rökskador. Tacksamt nog klarade sig alla människor utan skador men hemmet var nu obrukbart.

Personligen levde jag i villfarelsen att det försäkringsskydd vi har (de hade de dyraste/mest omfattande hem och småhus försäkringar man kan ha som normalsvensson) innebär att vi blir ganska omhändertagna i en situation som denna. Men snabbt lärde vi oss att försäkringsbolagets främsta intresse är att minimera kostnaderna och vad de behöver göra för de försäkrade. Annat stöd från samhället kopplas inte in och ingen utomstående frågar hur man mår eller hur det går. Det är väl okej kan jag tänka å ena sidan, alltså att det inte går att köpa ett skydd/stöd som innebär någon form av omhändertagande - men jag var ändå naiv i min tro på vad försäkringar innebär och omfattar.

För mig var det självklart att i det akuta läget erbjuda mitt hem till min son och hans fyrabarnsfamilj. Det kändes som det tryggaste och vettigaste alternativet och det var lätt ordnat. Så den kvällen flyttade tillfälligt mina älskade barnbarn med förändrar hem till mig i min 3:a i stan.

Vårt liv präglades av ett kärleksfullt kaos, mitt i arbets- och skolrutiner, mitt i vintern med alla kläder som behövde ersättas. Fyra barn 7 år och yngre utan leksaker, i en känd och trygg miljö men helt utan möjlighet att någonstans någonsin få vara i fred för att ex vila, göra läxor, leka.

Alla trodde att försäkringsbolaget och alla deras underleverantörer som ombesörjt sanering och restaurering av huset skulle arbeta skyndsamt eftersom det nu var en hemlös barnfamilj som behövde få sitt hem tillbaka. Men absolut ingen skyndsamhet eller prioritet har visats detta uppdrag. Försäkringsbolaget har inte tagit någon samordnade roll och deras huvudkontraktör har haft så bristande logistisk förmåga att det är skamligt. Ett uppdrag som borde ha tagit 2-3 månader har nu tagit mer än 7 månader och är ännu inte helt klart.

Alternativt boende visade det sig är det upp till den försäkrade att ordna medan försäkringsbolaget förbehåller sig rätten att godkänna eller avslå. Det är inte lätt med tanke på den generella bostadsbrist som råder och hur dyra entreprenörbostäderna på vår ort är.

Mitt i allt detta lyckades vi skapa en känsla av normalitet, med normala aktiviteter och normala relationer. I mitt hem fanns allt barnen behövde utom eget space och egna leksaker - lite kunde vi hämta från deras hus och en del fick vi köpa längs vägen. Tre av barnen hann också ha sina födelsedagar i vårt gemensamma boende, då fick vi låna annan lokal till själva kalasen för att rymmas.

Det har varit en underbar ynnest att få leva och bo tillsammans med sina barnbarn en tid, det har bidragit till att fördjupa relationerna och min förhoppning är att detta ska finnas kvar som ett fint barndomsminne hos i alla fall de tre äldsta barnen. Att min sonhustru är en så tålmodig och prestigelös kvinna har varit något som starkt bidragit till att detta alls var möjligt, det är inte alla som klarar av att leva och vara småbarnsförälder i samma boende som sin svärmor 😃

Utmaningarna för oss vuxna har mest handlat om att inte ha möjlighet att leva och göra som man vill och brukar utan att i mycket större omfattning anpassa allt till situationen. Mina egna behov, sociala relationer och orken att göra eller ens tänka på något utöver jobb och familj har varit nästan helt obefintlig. Så till vissa delar har våra vuxna liv och våra individuella behov behövt vara pausade under denna tidsperiod. Och det kan fungera bra när det är en avgränsad tidsperiod och när det som för oss var så att vi satte barnens behov & trygghet främst.