ADHD - självreflektion
Av många olika skäl har jag i olika sammanhang tittat mig i spegeln och funderat på om jag har ADHD - inte för att jag önskar att jag har det, utan för att jag känt igen drag av ADHD i hur jag är och funkar på gott och ont.
Det är inget fel i att ha ADHD eller drag av ADHD, alla är inte heller betjänta av en diagnos och jag tror att jag är en av dem som inte behöver få det svart på vitt. Det som är viktigt för mig är att undersöka fakta, reflektera och göra vad som är bäst och funkar för mig. Den insikt som slår mig om och om igen är att justeringar i våra livsmiljöer och arbetsmiljöer som är gynnsamma för personer med ADHD skulle verkligen vara bra för alla - på alla sätt.
Den tanke som oftast slår mig när jag nu denna höst läst lite mer om ADHD hos vuxna och i arbetslivet är att det som behövs för att personer med ADHD ska må bra och fungera på ett hållbart sätt över tid i sitt jobb - är precis samma som alla andra behöver. Om alla ledarskap, om alla arbetsplatser och alla arbetsmiljöer var ADHD lämpliga så skulle alla anställda, medarbetare och chefer må så mycket bättre i sitt jobb att sjuktalen förmodligen skulle dala.
Men viktigast av allt är att möta personer med en funktionsvariation - oavsett vilken den är - med respekt och aktivt lyssnande. Och att prioritera att utveckla en fungerande arbetsvardag för just den. Det jag menar är den större vinsten är att när man lär sig mer genom att göra just det blir det ofrånkomligt att också se hur samma bemötande och åtgärder är relevanta för alla.
Adhd på jobbet ger fördjupad förståelse för och ökad kunskap om hur adhd kan yttra sig i vuxen ålder i allmänhet och i arbetslivet i synnerhet. Med rätt kunskap och anpassning behöver adhd inte vara ett hinder i yrkeslivet - med rätt strategier kan man fungera bra och dessutom nå sin fulla potential. Det handlar om anpassningar som är bra för alla, men särskilt viktiga om man har en diagnos. Boken riktar sig till dem som själva har adhd - och till arbetsgivare, chef, ledare eller personal inom HR och vill förbättra möjligheterna för medarbetare med adhd att fungera och utvecklas i en hållbar arbetsmiljö.
(Text och bokbild: www.bokus.se)
ADHD på jobbet
ADHD Från duktig flicka till utbränd kvinna
När jag lyssnat på denna bok med hyfsat stor igenkänning i alldeles för många delar gav det konkreta verktyg. Under samma period gick jag i stödsamtal via företagshälsovården för att stärka min utveckling mot hållbarhet i arbetet. För att jag konstant jobbar för mycket och får återkoppling från min chef om att jag inte ska vara så ambitiös, prestera mer lagom och hitta en balans som är good enough. Psykologens goda råd till mig var att dra de verktyg och insikter jag kunde ur Lotta Borg Skoglunds bok mfl, ta till mig det som kändes hjälpande och bortse från resten. Och det är precis så jag förhåller mig till alla klokböcker, så det är vad jag gjort och fortsätter göra.
Boken är saklig och väldigt rak. Lotta beskriver det hela helt utan sentimentalitet och jag upplever att syftet med boken framför allt är att belysa bristen på forskning när det gäller ADHD bland flickor och kvinnor - samtidigt som hon med denna bok ger en referensram och bidrar till möjligheten att förstå själv.
Det finns de i vårt samhälle som ser ADHD som en populärdiagnos, något som "man vill ha" som ursäkt antingen för att ursäkta oönskat beteende eller för att få tillgång till vissa mediciner. Men inte en enda gång under alla mina år i människobemötande yrke där jag träffat väldigt många med ADHD, har jag stött på någon som frivilligt önskat sig ADHD. Inte heller någon som skyllt ifrån sig bristande uppfostran eller tragiska livsöden på diagnosen. Likaså när min egen son kom till mig och försökte förklara att han trodde att han hade ADHD var det för att ursäkta något beteende eller för att komma undan något. Det var hans första steg i att försöka förstå varför han själv funkade som han gjorde. De ungdomar jag mött som har diagnosticerats med ADHD har alla haft olika effekter av funktionshindret, både olika sinsemellan men också olika inom sig själv över tidsperioder och i olika situationer. Och inte minst olika mellan tjejer och killar. Precis som min son blev minutiöst utredd har de flesta av ungdomarna jag mött i tjänsten blivit det, ingen hade fått diagnosen lättvindigt eller genom "piller utprovning" som jag hört att det finns de som påstår att det kan gå till. Att få tillgång till mediciner kan göra stor skillnad för några medan det för de allra flesta av de jag mött inte varit det primära.
Viktigast är att kunna förstå sig själv, sina behov och sina styrkor/utmaningar så att man kan göra det bästa utifrån ens egna specifika förutsättningar. En sak lärde jag mig när min son utreddes och det var att det är väldigt hög ärftlighet - det ledde inte till att vi har utrett någon ytterligare familjemedlem. Vi är de vi är och är som vi är, så länge man inte upplever det som ett funktionshinder eller något som påverkar liv och hälsa negativt ser jag ingen anledning att utreda. Att ha eller inte ha en diagnos är inte det viktigaste - utan hur man mår och får sitt liv att funka.
Men då och då har jag i mitt liv ändå tänkt att jag förmodligen finns någonstans på skalan när det gäller ADHD. Inte så att jag har de symptom min son eller många av ungdomarna jag mött haft, men ändå för att jag känner igen mig i vissa signifikanta detaljer många olika av dem berättat om. De flesta, nästan alla, jag mött har varit killar.
Nu när jag i 50-årsåldern verkligen börjar fundera över lite hur jag är i arbetet: all in, 110% engagemang eller inget alls. Människo-orienterad, relationsbaserad, värderingsstyrd med väldigt låg tolerans för idioti och försöknande retorik. Koll på allt och strukturer för allt för annars tappar jag både riktning och innehåll. Total avsaknad av tävlingsinstinkt, snarare olust och avsmak för resultatdiagram och peptalk - eftersom jag redan går på max i bredd, djup och komplexitet och uppfattar pepp som en kränkande förminskning av vad vi redan åstadkommer. Gasen i botten och the show must go on - alltid på överväxel när jag egentligen känner att jag skulle behöva vara ledig... kan det kanske ändå vara... ? Titeln på denna bok fångade min blick och jag inser att jag behöver följa denna forskning mer, ta vara på kornen av insikt som finns i de exempel där jag känner igen mig så att jag kan lära och ta efter där det finns något som kan gagna mig.
Jag behöver varken diagnos eller medicin, men om någon kommit på något smart vill jag lära mig. För att bli utbränd är det jag försökt undvika de senaste 12 åren.
Lotta Borg Skoglund
ADHD kan ta sig mycket olika uttryck utifrån biologiska skillnader mellan könen och tyvärr är kunskapen fortfarande skrämmande låg när det gäller flickors och kvinnors unika utmaningar.
Vi missar flickorna med ADHD när vi letar efter symtom som är vanligare hos pojkar. Flickor och unga kvinnor får inte heller lika effektiv behandling eftersom de flesta läkemedelsstudier på preparat och doser är gjorda på pojkar och män.
Lotta Borg Skoglund är överläkare och forskare och en av grundarna till SMART Psykiatri. Hon har tidigare givit ut Lyssnar din tonåring? (tillsammans med Liria Ortiz).
Lotta Borg Skoglunds egna ord:
"Under mina år som läkare har jag träffat många flickor och kvinnor som kämpat så hjärtskärande hårt för att få ihop sina liv. Trots intelligens, trots begåvning och livsklokskap, trots vita knogar och ständiga omstarter berättar de för mig att de bara inte får livet att fungera. Tyvärr har vare sig forskningen eller vården haft ett särskilt stort intresse för flickors och kvinnors unika utmaningar vid adhd och kunskapen om den här stora gruppen av kämpande människor är fortfarande skrämmande låg. Den här boken är till er." (textkälla: Bokus)