ADHD mfl
Alla befinner vi oss i något spektrum
Se dig omkring och när du finner någon Normal - peka ut honom för mig.
Vi är alla, de allra allra flesta av oss rätt normala - både med och utan eventuella diganoser. Det behöver ingen peka finger om. Ändå så finns det så mycket förutfattade meningar och stigma kring många av våra vanligaste diagnoser idag. På denna sida kommer jag dela en del av mina högst
personliga reflektioner och erfarenheter men också att länka vidare till mycket av det som så klokt skrivs mycket bättre av andra på internet. För det är önskvärt att vi alla ökar vår kunskap men också att vi inser att inte ens de fakta som presenteras är hela sanningen, det står dock för vad forskningen hittills kommit fram till och då i huvudsak den svenska. Utanför våra gränser pågår också forskning där de kommit olika långt.
I programmet Malou efter tio berättarAnders Hansen (2016) att vi på de senaste 10 åren fått en 1000% ökning av ADHD diganoser. Han lyfter då två tydliga synvinklar: 1. Vi befinner oss alla någonstans på ADHD skalan. Symptomen koncentrationsstörningar, impulsivitet och hyper aktivitet. 2. Det inte är vi människor som har förändrats utan våra samhällen och vad vi utsätts för eller förväntas hantera i vår vardag.
Den viktigaste slutsatsen han presenterar är att: Vi måste acceptera att vi alla är olika, utan att hålla på och sätta diagnoser på alla. Samtidigt som de med allra mest besvär måste kunna få hjälp. Det är inte bara ADHD och neuropsykiatriska diagnoser som finns och ökar utan även alla andra former av psykisk ohälsa. Även när det gäller andra former av psykisk ohälsa är det viktigt att förstå att så mycket ryms inom normal.
Vad är ADHD?
Det finns rent fysiska delar i hjärnan som är påvisbart mindre hos yngre personer med ADHD.
Accumbens-kärnan - Morivation
Amygdala - Emotionell reglering
Hippocampus - Bibliotekarien
Hjärnan kan ofta också behöva längre tid på sig att utveckla cortex, särskilt de prefrontala delarna där vi har våra mest komplexa funktioner.
Källa: Se föreläsningen till höger.
Nauropsykiatriska diagnoser
- ADHD
- ASD/Aspergers sydrom
- Tourettes syndrom och tics
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) beror på hur hjärnan arbetar och fungerar. De vanligaste funktionsnedsättningarna är adhd, AST, Tourettes syndrom och språkstörning. De olika diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har flera diagnoser. NPF har du med dig i livets alla skeden.
Psykiska diagnoser
- Bipolär sjukdom
- Borderline (EIPS)
- Depression
- Paniksyndrom
- Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
- Psykoser
- Schizofreni
- Social ångest
- Tvångssyndrom (OCD)
- Utmattningssyndrom
- Ångest
- Ätstörningar
Dessa och några till beskrivs på ett väldigt bra sätt på Mind. Det framkommer där och på många andra ställen där man kan läsa om psykisk ohälsa att diagnoser som dessa Kan vara funktions- hinder, men inte Alltid är det.
Olika diagnoser förekommer ibland tillsammans och kan påverka varandra, därför är det viktigt att vända sig till vården om man upplever att de symtom man har påverkar ens vardag. Dels för att kunna få stöd i att ta reda på vad som är vad men självklart också för att få hjälp med att hantera de problem man upplever i sitt liv. Ofta erbjuds behandling med samtal, individuellet eller i form av gruppterapi. Ibland kombinerat med eller enbart läkemedel.
Precis som när det gäller de flesta diagnoserna blir livet ofta bättre med tiden, i takt med att man lär sig förstå sig själv bättre och kan berätta för omgivningen vad man behöver för att må bra.
Att ha ADHD innebär inte att man är sjuk
Hjärnan fungerar annorlunda
Förmågan att hantera och uppmärksamma detaljer i alla de stimuli som ständigt bombarderar våra sinnen kan vara en utmaning för alla - för den som har ADHD kan detta vara särskilt utmanande. För även om man kan framstå som ouppmärksam är många tvärtom hyperuppmärksam.
Redan innan någon i min närhet fått digagnosen ADHD stötte jag på det i mitt jobb som Arbetsförmedlare för ungdomar. En tjej som jag tidigt träffade beskrev detta så att jag förstod.
Vi satt i ett rum med fönster ut mot gatan, insynsskydd fanns så vi var skyddade från att direkt se människor som passerade, i fönstret bakom mig hängde ett snöre från persiennera och dinglade i luftflödet från ventialtionen. Jag trodde att vi hade ett bra rum för vårt samtal, men hon sa att hon inte kunde koncentrera sig på det jag sa för det enda hennes hjärna var upptagen med var det dansande snöret i fönstret och att stänga ute alla ljuden från passerande bilar och folk.
Som Anders Hansen sa i klippet från Malou som jag länkade kan den som har ADHD ha svårt för att styra sin uppmärksamhet från ett stimuli till ett annat med viljekraft. Det som väcker mest känslor eller som stimulerar hjärnans belöningscentrum mest vinner. I mitt samtal med tjejen var det inget av det som styrde, men snöret var mer stimulerande än jag just då. Under åren har jag lärt mig att de stimuli som är mest oförutsägbara är de som fångar bäst.
Ett exempel på hur jag kunnat använda den insikten med en närstående är när vi besökt tandläkaren. Obehag och rädsla för smärta i en tvingande situation ofta varit utmanande, men genom att med oförutsägbara nypningar i hans fötter och nedre delen av benen har jag kunnat stjäla hans uppmärksamhet från det som pågick i hans mun. Samma egenskap i hans ADHD som hos tandläkaren är en utmaning är en stor tillgång när han kör bil och så lätt har koll på allt.
Man behöver inte ha fått diagnosen ADHD för att ha ADHD
Om man har stora problem i sin vardag, eller specifika svårigheter som ställer till det för en så att man börjar tvivla på sig själv, sina förmågor eller sitt värde - så kan det hjälpa att få veta. ADHD beskrivs som ärftligt och i flera artiklar nämns att föräldrar till barn som diagnosticerats fått insikter om sig själva som är till nytta. Och det är just den nyttan - att få möjlighet att förstå sig själv bättre som är nyckeln.
En god vän till mig som är psykolog talade just om psykiatriska diagnoser som skalor, varav ADHD-skalan är en. Om min son som är dignosicerad ligger på ex 6 på en 10-gradig skala har han mer märkbara utmaningar medan jag kanske har 4 och märker av det men har haft lättare att hitta egna strategier för att ändå bemästra livet och de utmaningar som jag har ställts inför. Båda påverkas vi, men olika mycket. Båda har vi både nytta och utmaning av våra symtom. Den tanken har jag haft med mig genom åren när jag jobbat med ungdomar och träffat många som under barndomen fått diagnosen. Att efterforska deras egna strategier och sätt att manövrera i världen utifrån sitt eget sätt att vara, uppfatta och sina behov för att finna bästa möjliga funktion. För de som har en mindre till måttligt svår utmaning av sin ADHD är det också lätt att hitta styrkor och egenskaper som är rena superkrafter för dem.
Att ha ADHD betyder att man har olika stora utmaningar att hantera
för att ta sig fram i livet och nå de mål man sätter upp - det betyder inte
att man inte kan lyckas lika bra som andra
bara att man ibland behöver hitta andra vägar och sätt.
ADHD och hormoner
De flesta som har barn med ADHD kan berätta om särskilda utmaningar just under puberteten. Ibland är det först då det blir aktuellt att kontakta Barn och ungdomspsykiatrin för att ta reda på vad det är som står på. När barnen når puberteten och hormonera stökar så att det kan vara utmanande nog för var och en, både barn och förälder kan det vara så att svängningarna blir än större för just den som har ADHD. I samband med könsmognaden kan också nya intresseområden bli viktigare än andra, från att ha varit aktiv i lagsport med både fysiskt utlopp och god kamratskap kan fokus förflyttas till personer av det andra könet och nya sociala sammanhang. Den som idrottar har förutom gemenskap och normer inom sporten ett starkt fysiskt utlopp som hjälper till att förbränna stresshormoner och reglera mängden testosteron (för killar, men även för tjejer). Dessa tre faktorer kan tillsammans göra anspänningen större och symtomen eller utmaningarna som ADHD ger betydligt svårare att hantera. Det kan bli som pubertet med extra allt.
Även hos vuxna finns det en tydlig påverkan av hormoner knutet till ADHD. Den tidiga forskningen kring ADHD har varit främst fokuserad på pojkar och män, men nu höjs röster för att bryta manlig hälsa som norm. Två forskare Lotta Borg Skoglund och Helena Kopp Kallern forskar utifrån hypotesen att hormonella förändringar samvarierar och påverkar ADHD symtom. I en artikel på Attention beskrivs hur kvinnor med ADHD ofta är känsliga för hormonella förändringar och kan ha värre PMS-relaterade problem. Artikeln väcker minnen av hur många känsloyttringar och avvikande beteenden hos mig själv och tjejer genrellt i min ungdom tillskrivits PMS, p-piller eller bara genrellt mens/att vara kvinna. Det jag fram till idag har lärt mig om tjejer med ADHD ger mig bättre förståelse för mig själv som ung och många av de tjejer jag hade omkring mig i skolan. Tjejer med ADHD har ibland lika symtom som killar men ibland så annorlunda, några beskriver det som att hyperaktiviteten främst är inom dem och energin som krävs för att beté sig rätt är enorm. De flesta tjejer med ADHD jag mött i mitt arbete har varit högpresterande, typiskt duktiga flickor med enorm självkontroll - samtidigt som de beskrivit att de helst isolerar sig för att de inte orkar spela den roll som förväntas av dem när de möter samhället. Många har beskrivit ångest, sömn problem, ständigt dåligt samvete och mycket skam.
Kvinnor är mästerliga på att multitaska - ha många bollar i luften samtidigt och ha både detaljkoll och överblick.
"Myten om kvinnan beskriver en kvinna med ADHD" sa en psykolog till mig när jag var nära att bränna ut mig för tredje gången i mitt liv.
Vi har alla något mått av social ångest - det är naturligt och fullkomligt normalt. Men för den som har en ångesproblematik som blivit ett allvarligt hinder i livet är det viktigt att söka stöd från vården - psykiskt ohälsa är viktig att ta på allvar. Genom att inte söka hjälp är det stor risk att vi låter det utvecklas och bli värre.
Vanliga situationer där vi alla känner av detta
- När vi behöver tala inför folk, allt ifrån en skolredovisning till inför en större publik
- Vara i ett socialt sammanhang med människor man inte känner ex. vara ny på jobbet, börja ny klass, gå på en fest
- När vi måste ringa ett svårt/viktigt samtal
- Vid test-/provsituationer och deadlines när vi måste lämna in/ha slutfört en uppgift
- I situationer där vi blir bedömda ex på anställningsintervju eller läkarbesök
Vanliga symtom på ångest/social ångest
- Hjärtklappning
- Torr i munnen
- Rodnar, blir varm eller kallsvettig
- Känsla av att vara darrig eller svag i musklerna
- Yrsel eller att det känns som att man håller på att svimma
Mina egna erfarenheter från att tala inför grupp kan tillägga att det brusar högt i öronen och att jag fick tunnelseende i stunden samt att jag efter genomförd redovisning inte kunde minnas vad jag pratat om utan snarare små ytterligt specifika detaljer som någons ögon eller något jag själv gjorde ex stod och vägde på fötterna.
Viktigast av allt är att INTE
- avgränsa sig
- undvika det som är obehagligt
- låta bli att utmana sig
Social ångest
Under åren då jag jobbat med människor som av många olika skäl står utanför arbetsmarknaden har jag bland ungdomar mött många som säger att de har Social ångest. Det har lett till att jag läst på om och om igen om denna problematik. Det finns mycket klokt skrivet och till synes gott om hjälp att få - men något jag uppfattat att de allra flesta haft gemensamt är att de antingen inte velat söka hjälp inom vården eller att de inte blivit hörda när de gjort det. Det vården säger sig kunna erbjuda är individuell behandling eller behandling i grupp, KBT terapi är det som beskrivs som mest gynnsamt samt att en person via sjukvården kan få mediciner som hjälper till. Som jag nämnt ovan kan sjukvården framför allt hjälpa till med att utreda vad som är vad - då det inom psykisk ohälsa inte är ovanligt med samsjuklighet, att en dignos kan orsaka en annan.
Det jag tror gör det svårare för både omvärlden och sjukvården att verkligen höra och ta den psykiska ohälsan på allvar när det gäller personer med social ångest är att (de flesta jag mött) inte vill ha hjälp, att de i det längsta undviker situationer som utlöser ångesten och glider under radarn eftersom det då inte heller leder till situationer där närstående eller vårdgivande kan se att det faktiskt är ett problem för den drabbade. Av dem jag mött i mitt jobb har det oftast varit så att de nämnt sin diagnos som en ursäkt för att inte kunna förväntas göra något själv. Det är rimligt att kunna få extra stöd om man har en sjukdom eller funktionsnedsättning - men det blir ett problem om man inte går via vården och blir diagnositicerad av läkare/psykiatriker utan bara självdiagnosticerar. För att få samhällets stöd fordras som regel dokumentation från sjukvården.
Vi har alla social ångest - skillnaden är hur snabbt vi uppfattar den och vad vi gör när vi känner av den. De som systematiskt undandrar sig från det som är utmanande eller utvecklar särskilda beteenden för att undvika känslan av ångest gör sig själv en otjänst för även om det kan kännas bättre i stunden så är det just det som steg för steg låter problematiken växa. Har man i många år dragit sig undan och undvikit fler och fler utmanande situationer eller arenor kan det ta väldigt lång tid att komma tillbaka - men det går, steg för steg genom att vända sitt beteende. Det är viktigt för anhöriga och en själv att förstå och acceptera att det inte är en Quick fix - men också att det inte finns några ursäkter för att inte själv ta ansvar för att börja göra det som krävs och att hålla i och fortsätta varje dag, förmodligen för resten av sitt liv.
Strategier som fungerar bygger på att man tränar på att ta kontroll över sina egna tankar, flytta fokus och att tala stärkande till sig själv istället för att låta den inre rösten hetsa rädsla och obehag med vad som vanligtvis är helt falska tankar. Det är våra tankar som är grunden för våra känslor och också tolkare av våra känsloresponser, det går snabbt igång negativa tanke-känslo spiraler om det är så ens hjärna är van att fungera, vilket betyder att det kräver viss möda av oss för att lära om och fånga våra tankar. Ofta rekommenderas mindfulness övningar och meditation, men det går att träna sig att fånga och styra sina tankar på andra sätt om man vill.
Att sluta undvika och istället gradvis öka utmaningarna genom att i utmanande situationer hitta strategier som hjälper en vara kvar i situationen och ta kontroll över tankarna där och då är vägen framåt för den som vill minska sin sociala ångest. För mig och många andra har andningsteknik hjälpt. När ångesten stegras begränsas ofta andningen till man andas ytligt eller knappt alls - att då sträcka på kroppen och dra ett djupt andetag bryter en del av den fysiska responsen och ökar syretillförseln till hjärnan så att man kan tänka bättre. När man går in i en utmanande situation är det bra att medvetet lyfta blicken och flytta ned andningen till bakom naveln.