Upp

Familjerelationer

Dessa relationer är vanligen våra närmaste, de personer vi står närmast - även om det inte alltid är så. Samtidigt är det relationer som vi i huvudsak inte alls väljer själva - endast bortsett från vår kärlekspartner, eller tidigare kärleksparnter som kanske är far/mor till våra barn.

Det finns omfattande normer och förväntningar knutna till de normer som omgärdar de olika titlarna vi ger varandra inom just familjerelationer. För att göra ett exempel låt oss titta på titeln Mamma (även om motsvarande till stora delar gäller Pappa, inte riktigt helt motsvarande men likt i alla fall).

Mamma

Alla vet vad en mamma är, traditionellt är det en kvinna som fött ett barn. Men titeln har breddats, inte enbart i modern tid. En person kan vara mamma även om barnet/barnen i fråga är adopterade. Eller om kvinnan gift sig med en änkeman som har barn. Och senare i mer modern tid har vi gjort tillägg till rollen, men dessa blir i sig själva en annan roll “bonusmamma” “plastmamma” vilket är en vidareutveckling av den mer negativt laddade titeln styvmor.

En kvinna som fött 1 barn blir mamma, om barnet sedan går förlorat - anser en del att hon inte längre är mamma även om personlighetsförändringen skett och hon i alla upptänkliga aspekter har minnen som mamma, känslor som en mamma osv. Det visar att det i samhällsnormerna kring moderskapet finns en viss tendens att knyta titeln till en roll som förutsätter levande barn. Om barnen lever men ej är närvarande ex bortadopterade eller inte till någon del alls ingår i kvinnans vardagsliv kanske det kan likställas med en kvinna som förlorat sitt barn.

Eftersom jag är kvinna och mamma själv är detta väldigt svårt att skriva om eftersom jag inte har något facit, min personliga känsla är att om man har blivit mamma är man det för alltid om man inte aktivt väljer bort den rollen/titeln - ungefär som om man föds som man och aktivt väljer att byta kön till kvinna för att man identifierar sig som kvinna, då är man inte längre man.

Jag har själv varit bonusmamma till två barn och mina två barn hade under samma period en bonuspappa. När min relation med den mannen avvecklades var det naturliga att även dessa relationskopplingar upphörde. Barnen som då var bonussyskon hade etablerade relationer, som de inte på något sätt valt själva, det första kalaset efter separationen var vi med och firade - men de barnkalas som kom senare efter 3-4 månader var det ingen som efterfrågade, då barnen inte visat något intresse av relation med varandra. Vi vuxna hade pratat om barnens relation efter separationen och var överens om att om barnen höll kvar vid varandra som kompisar så skulle det vara viktigt för oss att tillmötesgå barnens önskan/behov och hjälpa dem få bevara sin vänskap. Sedan barnen till min fd partner vuxit upp och blivit vuxna har jag stött på dem i samhället, vi känner varandra men relationen beskrivs bäst som bekanta.

Så när vi då har befäst vem som ÄR mamma är det dags att titta på VAD en mamma är eller förväntas VARA och vad en mamma GÖR eller förväntas GÖRA. Det är en rolltitel som är bland de mest omfattande i vårt språk, bara någon enstaka punkt kortare lista än befattningslistan för Gud skulle man lite skämtsamt kunna säga - och de som inte tar illa vid sig av den jämförelsen kan nog tänkas nicka lite medhållande. I alla fall om vi skulle sammanställa alla förväntningar människor oavsett ålder har på den person som tituleras mamma. En sak som är rätt signifikant för den som är mamma är att de förväntas vara facilatorer som sätter andras behov före sina egna, så till den grad och omfattning att det är ytterst svårt att hitta någon annan befattning/roll som kommer i närheten.

Att det är så omfattande förväntningar som ställs på en mamma är det självklart fullt naturligt att varje mamma prioriterar vad som är viktigast för henne själv att leva upp till. Var och en definierar sin verison av vilken mamma man bestämmer sig för att vara. Ofta med ingredienser från sin egen mamma - både vad mamma gjorde bra som man gärna kopierar i den mån man kan, och vad ens egen mamma brast i som man vill själv försöka leva upp till eller till och med kompensera för. Dessa prioriteringar sker naturligt för alla och det sker inte alltid (eller kanske rent av sällan) medvetet. Mammarollen utvecklas också i samspel med den andra föräldern men också barnens personligheter och behov, viktigt är att påminna här om att de olika barnen en mamma har kan ha väldigt olika personligheter och behov, de kan födas tätt eller med många år emellan. Mamma rollen formas också av samhället, normerna vi ser i media och underhållning osv.

En effekt av detta är att i stort sett alla människor har potential att vara i olika grad besviken på sin mamma, vilket dessvärre både media och för all del psykologer/terapeuter, självhjälpsboksförfattare och många andra gärna gjort stor affär av.

Normerna som beskriver vad som förväntas av en mamma definierar i rätt hög omfattning även vad de ska tycka, tänka, tro på, vilka värderingar de ska ha och hur de ska förmedla allt detta (eller hålla för sig själv). Normerna beskriver vad som gör en mamma glad, vad hon ska uppskatta och tycka om att göra eller få av andra. En del av detta sammanfaller med den överliggande titeln, rollen, identiteten Kvinna - men långt ifrån allt. En del av detta sammanfaller med den överligande titeln, identiteten Svensk eller Västerländsk - men långt ifrån allt. Och så vidare.

Svårast att beskriva är effekterna allt ovan nämnda om mammor påverkar individen själv när hon själv värderar sig själv och sina prestationer, utlevelser, känslor och tankar utifrån dessa normer. Om hon gör allt hon kan för att försöka leva upp till allt och ändå inte lyckas, eller om hon tar in allas potentiella besvikelser och därutöver också är besviken på sig själv. För det är ju inte så att mammor på något sätt är undantagen alla andra roller som också kommer med en massa normer och förväntningar (i alla fall i Sverige idag). Även mammor ska enligt normen vara heltidsarbetande, välutbildade, träna och hålla sig friska och i form osv allt som omfattas av normerna för Kvinnor, Svenskar mfl överliggande identiteter.

Under mitt liv har jag hittills bara träffat tre män som var mammor fullt ut, det finns absolut fler än de tre inom deras respektive kategorier men säkert fler ändå som jag personligen inte känner till och därför inte heller kategoriserat. Skulle jag beskriva de tre jag träffat så ser jag dessa kategorier:

• Den första hade varit med vid förlossningen av parets andra eller tredje barn och det var en fruktansvärd tradegi då mamman dog vid förlossningen. Det ledde till att pappan klev fullt in i den roll som normalt tillskrivs mamman, han blev mamma fullt ut för den nyfödde men också med tiden mamma för deras andra barn.

• Den andre var en man som tillsammans med sin kvinnliga partner adopterade sitt första barn, från den dag barnet kom in i deras omsorg blev de båda mammor till barnet. Det fanns ingen skillnad mellan vad de båda gjorde in omvårdnaden av det relativt nyfödda barn de fick. Allt eftersom barnet blev äldre var det snarare så att föräldrarna båda var mammor men utvecklade papparollen som en biroll i dem bägge.

• Den tredje var en man som tillsammans med sin manliga partner tog emot ett barn från födseln, bilogiskt var barnet fött av en surugatmamma som befruktats av partnern via insemination. Den av männen jag kände var fullt ut en mamma i alla aspekter förutom att han inte burit, fött och ammat barnet med sin kropp, medan partnern var en väldigt fin och delaktig pappa.

Jag har träffat desto fler kvinnor som varit pappor och bonuspappor, där ser jag bara skillnaden i om de varit med från allra första början och inträtt i rollen pappa eller om de kommit in i relation med mamman eller barnet senare. Personerna jag nämner här ovan har inte så vitt jag hört eller vet identifierat sig som det ena eller det andra.

En tanke jag får när jag nu sitter och reflekterar över dessa människor som jag träffat är att det ändå inte blir lika likt i jämförelsen av en man/mamma och en kvinno/mamma respektive en man/pappa och en kvinno/pappa just eftersom den överliggande identiteten man eller kvinna också påverkar så djupt.

När jag tänker på det har jag även mött två män med barn, som identifierade sig som pappor men under sitt liv hade en livsprocess som präglades av den könsdysfori som senare gjorde att könskorrigering gjordes. Så när hon i sin nya identitet reflekterade kring rollen pappa versus mamma kom hon fram till att hon identifierade sig som kvinna och samtidigt identifierade sig som pappa. Den andra personen jag här nämnde identifierade sig som kvinna och identifierade sig som mamma, alltså bytte identifiering av föräldraroll trots att barnen var i övre tonåren. Den som inte lever i just den individens kropp kan förstås tänka och känna vad man vill om den saken, men om det är något vi i vårt tidevarv förväntas leva upp till - alla och en var - är att respektera individens identifikation. Det finns alltså ingen mening med att peka ut att det ena eller det andra är mer rätt eller fel.

Jag har också mött en kvinna som också fått mig att till och från genom åren reflektera kring hennes förhållningssätt till rollen Mamma. Hon hade så vitt jag visste två eller tre barn i ett äktenskap med en man långt ifrån orten där jag och hon möttes, hon kallade sig själv mamma i relation till de barnen men höll inte någon som helst relation kvar till dem. De bara fanns där, långt borta och hon följde inte deras livsföljetong på något sätt. På den ort hon senare levde när jag träffade henne hade hon fått ytterligare två barn med två olika pappor, dessa barn var hon fullt ut mamma till och förutom att hon levde ensam med dem så var de relationerna säkert helt normala, Människor och relationer är bland det mest faschinerande jag observerar och upplever själv, det ger mig alltid mycket att reflektera kring. För liksom denna sista kvinnan jag nämnde har ju män/pappor i många tider inte heller funnits i sina barns liv på olika sätt. Däremot undrar jag om inte män/pappor som levt vidare helt utan anknytning till barn de avlat varit mindre ifrågasatta eller dömda av sin omvärld.

En sund mamma bygger upp en god självinsikt, lär känna sig själv och sina personliga behov så att hon kan både värna och tillgodose sina behov på ett sunt sätt. Hon gör sig varse alla förväntningar hon själv, samhället, barnen, partnern och alla andra har på henne i rollen Mamma. Så att hon kan välja medvetet vad hon vill och kan leva upp till på ett balanserat sätt - och kan säga ifrån när hon möts utifrån andra förväningar, så hon kan kommunicera till den som har förväntningen vad som är okej att förvänta sig och vad hen behöver söka tillfredsställelse för på annat sätt eller lösa själv.

Detta gäller inte bara Mammor - det gäller alla människor i relation till alla roller, titlar och funktioner vi ger oss in i eller identifierar oss med. Inte minst könsroller, nationaliteter och religionstillhörighetsroller.

Pappor och alla andra familjeroller

Det är en myriad roller eller identifieringar vi gör i relation till varandra inom familjebegreppet. Jag är farmor, storasyster, mamma, dotter, faster, moster, bonusdotter, svägerska, svärmor, ex/barnamoder. Några roller har jag förlorat genom livet ex barnbarn, andra roller blev aldrig mina ex mormor, lillasyster.

Jag har i mitt eget tänkade avgränsat mig så att jag inte har knutit in mostrar, fastrar, farbröder, morbröder där båda parter är över 18 år, inte heller kusiner då kusiner är något som i regel är mest relevant för barn till syskonföräldrar som umgås nära och det brukar lika så påverka bara upp till 18 års ålder - därefter kan absolut kusiner fortsätta ha en relation men då sorterar jag personligen in dem under Vänskaper, Sociala relationer eller Bekantskaper osv. Andra människor är fria att sortera dem så som det bäst speglar deras liv. De familjerelationer vi betraktar som nära är oftast vänskaper bildade inom släktskapet.

Upp

Parrelationer

I denna artikel kommer jag inte att fördjupa mig i hur parrelationer blir till, utvecklas eller avvecklas. Men de finns med som typ av relation därför att de näst efter familjerelationer absolut är den som påverkar oss mest, i vuxen ålder har den allra högst påverkan på hur vi mår i stunden - även om den alltid är valbar.

Det som är specifikt med parrelationen är att vi har valt partner aktivt, i vart fall i vår moderna värld. Men om jag ska säga något om det, inför framtida reflektioner som jag säkert delar med mig av en vacker dag, så är det att det är inte alls så att vi själva väljer vår partner.

Inte ens i de fall vi själv förälskat oss i någon, gjort aktiva närmanden och välkomnat närmanden för den som är föremål för vår attraktion - inte ens då har vi valt helt själv. För normerna i samhället, på våra arbetsplatser, normerna för vem vi umgås med och hur, normerna inom den ev religion vi tillhör, normerna som förmedlas i våra media och underhållningen vi tar del av osv påverkar oss enormt.

Vem vi förblir tillsammans med i en parrelation avgörs däremot mer av oss själva och hur långt vi kommit i vår förmåga att ta hand om och tvätta vår egen byk, läka våra egna trauman och hantera våra egna bekymmer kombinerat med vår egen självkänsla, självrespekt och integritet - OCH hur väl vår partner på motsvarande sätt kommer hel och ren till bordet och visar kapacitet att rensa i sin egen röra. Lewis Howes gör många olika episoder om detta i sin podd The School of Greatness vilket jag rekommenderar varmt (hittas enkelt på Spotify eller valfri pdd app).

Jag har sett otaliga parrelationer ta slut för att de byggt på felaktiga antaganden om kärlek, några av varianterna har jag själv upplevt och lärt mig av. Exempel

• En part försöker göra om en annan till något som svarar upp mot ens förväntningar, behov, önskemål osv det vill säga hen har fångat första bästa som visat intresse och bygger upp en relation som man kallar kärlek. Hen kan till och med frammana känslan av förälskelse, leva sig så in i sin roll som förälskad person att hen känner sig kär och när den rosa sprittande känslan snabbt går över säger hen att den övergått till en mognare form dvs kärlek och så stretar hen på med sitt renoveringsprojekt till partner.

• En part går in i relationen med en tro om partnern, att partnern är si eller så och gisslanhåller partnern till den modell hen tror de är, utan att varken ta hänsyn till att ens egen bild kanske inte ens var sann från början, bilden kanske inte ens är mänskligt möjlig att leva upp till eller att bilden kanske står helt i konflikt med partnerns egen bild av sig själv och sina behov, önskningar och livssituation, roller osv.

• En part känner sig halv, trasig, ofullständig och behöver/önskar en partner för att bli hel. Kanske har hen obearbetade trauman, sorger, ouppfyllda behov eller annan belastning i sitt liv som hen vill ha och förväntar sig stöd av sin partner med att hantera.

• En part attraheras av en person som framstår som si eller så och går lättvindigt in i relationen, när det sedan visar sig att partnern inte alls är sådan släpper hen och går vidare mot nästa

• En part är kär i kärleken och tillskriver den potentiella partnern en fantasiversion av vad hen är som hem faller för, går in i relationen och när verkligheten kommer i kapp ger hen sig in i förbättringsprojekt för att putsa till partnern till den åtråvärda versionen, vilket sällan lyckas.

• En part är helt uppe i att förverkliga sig själv, så sin vildhavre, prova sig fram och leker i livet. Mitt i dansen låter hen sig fångas av någon som attraherar just då, men när partnern visar sig vilja ha en seriös, monogam relation flyger det inte riktigt längre. Hen avbryter då relationen eller fortsätter leva sitt liv och värjer sig mot partner, försöker hålla partnern ifrån sig, bedrar, kanske till och med ljuger till att går till sin upplösning.

• En part är så driven av den biologiska klockan att hen söker sig aktivt till en partner som kan intalas till föräldraskap, i vissa fall rent av luras till oförsiktighet nog att bidra till avlandet av ett barn. I förhållandeförsöket som det leder till kan både två och fler barn bli till, relationen bygger på och bibehålls föräldraskapet så länge det varar.

• En part är inte vuxen i sig själv utan behöver någon som kompletterar hen så att livet ska kunna flyta på som det gör för vuxna som klarar sig bra. Men obalansen i relationen har en tendens att utmana och leda till konflikter eller i minsta fall en maktobalans, relationen kan vara i många år beroende på hur länge parterna känner sig okej med villkoren. Relationen präglas dock av en osjälvständighet, ofta hos båda parter.

Nåväl, kontentan är att vi bör vara hela och i balans, vuxna och kapabla självständigt i våra egna liv och ha bearbetat våra tidigare trauman och sorger innan vi inleder en ny parrelation - om vi vill ha goda möjligheter att utveckla en sund relation som ger utrymme för oss själva att fortsätta utvecklas som människor och vara mer lyckliga än olyckliga. Det är när vi är hel och ren dvs självständiga vi kan göra val av partner med vår självkänsla och integritet i balans. För om/när vi inte är det så är relationen vi går in i en ny resa mot helande genom erfarenheter, där vi hjälps åt att tvätta varandras byk och i värsta fall skapa en massa ytterligare byk att ta hand om.

Det är inget fel i det, man kan tillsammans med en ny partner absolut jobba sig igenom och lära sig en massa av gamla trauman och obearbetade känslor - ur både sitt eget bagage och partnerns. Min egen erfarenhet har visat mig att i en relation jag levde i under några år benade vi igenom lager efter lager av ryggsäcksinnehåll och hade vi valt att fortsätta städa ur det gamla hade vi potentialen att komma till kärnan och kunna bli lyckliga tillsammans. Men i den relationen var fyra barn inblandade och två expartners som var dessa barns föräldrar - jag kom till insikt om att det inte var direkt hälsosamt att hålla på med den formen av städning när livssituationen är sådan att barnens bästa behöver vara i fokus. Så även om det var en jobbig stund eller två när vi separerade så blev det mycket bättre för alla inblandade parter när det var gjort, jag och mannen gick skilda vägar på ett bra sätt och vi kunde fasa ut relationen med varandras barn på ett balanserat sätt.

Villkorslös kärlek och självkärlek

För många år sedan sa en vän till mig något som jag fick tänka över länge och väl. Han sa att många kvinnor förväntar sig villkorslös kärlek eller håller det som ett ideal när de går in i relation med en partner. Kanske gör även män det, det kunde ingen av oss komma fram till ifall de gör. Men saken är den, hävdade min vän - att det inte finns någon kärlek som är villkorslös, knappt ens den mellan förälder och barn, i alla fall inte sedan barnet passerat 2-3 år. Än idag har jag inte kommit fram till om han hade helt rätt men jag håller med om att även jag uppfattat att villkorslös kärlek lyfts som ett ideal i vår samtid. Och även jag ser nu hur nästan alla relationer är ett växelspel som kan liknas vid transaktionsekonomi i någon grad och att de flesta relationer spricker om ingångsvärdena förändras allt för mycket - däremot kan jag inte säga om de spricker just därför. För om något förändras drastiskt eller över tid i ens liv, ens förutsättningar eller livsomständigheter så förändras man som person och då gäller det att kunna förändras tillsammans och utveckla relationen i någorlunda takt med förändringarna för att inte relationen ska börja halta.

Ett intressant tillägg är att fler och fler människor lever ensam, några väljer det inte själva utan lyckas helt enkelt inte skapa och bevara en parrelation - men jag tror att det för allt fler, särskilt kvinnor är ett aktivt val att inte ha en stadigvarande partner. Det är bara min samtidsspaning utifrån vad jag ser och hör omkring mig, inte något jag funnit någon statistik eller annat om.

Jag tror att det är sunt att leva själv, att ha förmågan att känna sig så tillfreds i sitt eget liv att man inte behöver en partner. För att komma dit - till livssituationen där det känns så behöver man vara ensam - inte bara utan sambo utan vara helt utan relation över en tid som troligen spänner över ett år för så gott som alla. Väldigt många flyr från ensamheten in i en ny relation utan att någonsin komma till den grundplattan av ett självständigt liv. Men om man tror sig bygga upp den grundplattan ordentligt efter en relation har man gett sig själv goda förutsättningar att bearbeta erfarenheterna från tidigare relationer och livet som man levt. Jag är fullt medveten om att en hel del människor inte bearbetar vad de genomlevt även när de till synes har förutsättningarna att göra det, antingen de inte har de intellektuella förutsättningarna för att processa emotionella och abstrakta tankar på det sätt som behövs eller de aldrig lärt sig hur man reflekterar kring mänskliga relationer, reaktioner och samspel/situationer. Eller de kanske saknar mognaden som människa, har man inte av sina livserfarenheter ännu lärt sig att man själv bär ansvaret för allt som är ens liv så kanske man är blind inför möjligheten att processa sitt eget bagage själv.

Upp

Vänskaper

De flesta människor har ett fåtal vänner, oftast färre än en handfull. Det som definierar en vän är att det är en person du kan lita på till 100% när du berättar något känsligt, privat eller hemligt. Du känner det förtroendet för dem och är själv precis lika lojal. Den du kallar vän är en person som du kan vara helt och hållet dig själv med, om du råkat göra något som du skäms för kan du prata med din vän och få processa det som hänt och hur du känner i en trygg dialog. Om du är riktigt glad för något blir din vän glad för din skull och om du är ledsen över något är din vän ledsen tillsammans med dig - men kan också vara din styrka och dra dig upp ur din grop när du behöver det.

Om din vän behöver hjälp med något behöver hen inte be om din hjälp, för din hjälp är redan given du kan oftast till och med förutse att behovet kommer uppstå och gjorde du inte det så rycker du snabbt ut och hjälper på de sätt du kan. Din vän är lika så din ständiga hjälp som både praktiskt hjälper till men också hejjar på och peppar dig att våga prova, att orka sträcka dig lite till för att du ska kunna uppnå dina egna mål och önskningar.

Vänskap består över tid och rum, ibland pratar man varje dag och träffas jämnt medan det ibland kan gå månader eller till och med år utan kontakt och ändå vet man att vännen finns där, direkt vi tar kontakt känns det som att det var igår - vi uppdaterar varandra med lättsamhet och nyfikenhet.

“Vänner är som stjärnor - man ser dem inte alltid men man vet att de finns där”

En vän vill alltid dig väl och hejjar på dig, talar väl om dig när du inte är med och kan till och med ta en strid för din skull om situationen skulle uppstå. Men en vän är också beredd att säga till dig hur verkligheten är om du tappat orienteringen. Vännen talar om för dig när du gjort fel, tabbat dig eller om något du gör i verkligheten inte är gynnsamt för dig och du inte ser det själv. En vän vågar fråga dig det känsligaste och kan konfrontera dig om det behövs, exempelvis om du befarar att din vän dricker för mycket och du oroar dig för att din vän håller på att utveckla alkoholism - då vågar du fråga, eftersom du verkligen bryr dig på riktigt och du vill att din vän ska må bra på alla sätt. Inte alla vänskaper har djupet att även de konstruktiva delarna finns med, det kan absolut ändå vara en vänskap, en vänskap med utvecklingspotential - var och en behöver ha modet att utveckla den grad av ärlighet som behöver finnas och toleransen eller förmågan att ta emot ärlig feed back utan att gå i försvar, motangrepp eller måla upp ett scenario i vilket man blivit kränkt.

Vänskap är alltid ömsesidig, allt din vän är för dig är du för din vän, allt du är för din vän är din vän för dig. Om relationen i det långa loppet inte är så öppen eller helt ömsesidig är det inte riktigt fullt ut en vän du har, kanske en bästa kompis eller den kompis som står dig allra närmast, men inte en riktig vän. Det kan vara viss obalans i perioder, men inte hur länge som helst. Det kan också vara så att din vän verkligen är en god vän - men du själv lever inte riktigt upp till vänkvalité för att du inte värderar din vän som en vän med samma höga standard.

I den bästa av världar är den person du har en kärleksrelation med också din allra närmsta vän, så att både kvalitéterna vänskap och attraktion finns i samma relation. Det är inte ovanligt att vi attraheras av den person (om personens kön ligger inom våra preferenser) som vi utvecklar en stark och nära vänskap med - men det kan vara vådligt att utforska attraktionen. I en riktigt stark vänskap kan vänskapen bestå även om vi i otakt besöker attraktionen för att se om den är besvarad, men det finns en viss risk för att vi inte är på den våglängden samtidigt som vår vän och det kan leda till att vänskapen blir komplicerad en tid.

Som jag beskrivit vänskap här tänker säkert många att nära familjerelationer borde vara och i det ideala läget håller jag verkligen med, lojaliteten och vänskapen mellan vuxna syskon, mellan föräldrar och vuxna barn skulle vara optimalt lyckade om de var minst lika nära, öppna och lojala som äkta vänskap är. Relationer är precis så bra som vi gör dem och låter dem vara, men precis som attraktion med en vän kan uppstå i otakt kan vänskap med familjemedlemmar, kompisar eller kollegor vara i otakt eller ensidig.

Upp

Sociala relationer ex kompisar

Människor är sociala djur, flockdjur skulle man till och med kunna säga för att spetsa till det. Vi har alla ett behov av att vara behövda, höra samman med och kunna få stöd eller annat av våra flockfränder och även att få ge av och från oss själva till andra. Precis som med alla andra mänskliga aspekter är detta olika framträdande hos olika individer, någon är mer av en ensamvarg än andra och någon kan vara extremt social och beroende av att ha människor omkring sig hela tiden. Ibland beror skillnaden på andra psykologiska eller emotionella faktorer ex rester av tidigare trauman men ibland är det bara just det att vi är olika.

I större delen av mitt liv gick jag dock och närde teorin om att människoflockar inte har någon definierad flockledare som man kan se hos många andra arter ex vargen eller shimpanserna. I vissa sociala sammanhang kunde jag identifiera vem som var den som troligen var ledaren, men i de flesta såg jag ingen. Till den dag en vän gjorde mig uppmärksam om att jag är en alfakvinna, vilket troligen innebar att jag var den sammanhållande länken eller ledaren i fler än ett socialt sammanhang. (Hittade en intressant beskrivning här: 20 tecken på en alfahona - Relationsråd Och Tips (pacificrimstreetfest.com)) .

Personligen lägger jag ingen värdering i att vara alfa eller ledare, det har aldrig varit min strävan - varken privat eller i jobbet, även om jag nu yrkesmässigt med tiden blev chef var det inte min ambition. Men det jag tänker mig att en ledare i en människoflock fyller för funktion är att vara den sammanhållande kraften, den andra samlas kring eller den som tar ansvar för att kontakten hålls vid liv osv. Det är ett ansvarstagande snarare än ett maktutövande. Men också en form av social färdighet, jag tror inte man kan vara en egoistisk skitstövel och samtidigt vara alfa/flockledare. Människor som har ett manipulativt beteende eller utövar påtryckning eller makt för att få sin vilja igenom, försöker forma andra människor utifrån sitt eget godtycke eller för sin egen vinnings skull, utnyttja människor för sin egen bekvämlighet osv tror jag att varje flock skulle sparka ut - eller i vart fall inte följa som en flockledare i den mån de kan välja.

Hur som helst är min syn på människor att vi har ett behov av att höra till en eller, för de allra flesta, många olika flockar. Kanske är det en av de många aspekter som skiljer oss från andra arter - att vi inte bara har en flock utan multipla och att vi ibland blandar dem och ibland håller isär dem helt. Vi som individer har också förmågan att ha helt olika roller i de olika flockar vi ingår i.

För mig är kompisar människor som jag känner ganska väl, jag har en rätt god inblick i deras sociala sammanhang och jag träffar dem gärna med jämna mellanrum. Kompisar fyller en social funktion, men går inte lika djupt som vänskap. Vi träffar kompisar för att ha trevligt, kanske göra något tillsammans som att gå på bio eller för att utöva en hobby. Inte sällan blir vi också pseudokompisar med andra människor som står våra kompisar nära ex syskon, partners eller vänner.

Precis som med vänner kan vi utbyta tjänster eller hjälpas åt med praktiska saker som ex. vara flytthjälp åt en kompis som ska flytta, men till skillnad mot för när en vän behöver vår hjälp och vi är beredd att ta semester, ändra våra egna planer i hög utsträckning för att kunna hjälpa vår vän - är vi kanske inte lika beredda att ställa upp för en kompis. Vi gör det gärna om vi kan och det passar in i våra planer i övrigt på ett smidigt sätt.

Kompisar träffas lika gärna hemma hos varandra, kan både äta tillsammans och laga maten som en gemensam aktivitet, som de kan träffas på stan och äta ute på restaurang eller göra något helt annat.

Jag har i mitt eget liv genom åren sett att jag har kompisar som är inbördes väldigt olika varandra, i varje kompisrelation finns det en sammanbindande punkt men i övrigt är det inte alltid jag har så mycket gemensamt med dem. I vissa fall kan den sammanbindande punkten vara en gemensam kompis i andra fall att vi varit kollegor, har samma hobby eller bor/har bott grannar etc. Så beroende på vad det är jag känner för att göra kontaktar jag den kompis som det ligger närmast till hands att tro att hen vill göra samma sak som jag. Det är sällan något jag tänker medvetet på utan det tycks bli så naturligt. Likadant är det för många av mina kompisar. För snart ett år sedan hörde en kompis av sig till mig, efter att vi inte haft kontakt på väldigt länge, hon undrade om jag ville göra henne sällska på en föreläsning om suicidprevention som arrangerades i Boden. Kompisen bor i Luleå och visste dels att allt mänskligt intresserar mig och att jag bor i Boden - det var hennes troligen helt otänkta skäl till att vända sig till just mig för just denna aktivitet. Vi gjorde sällskap och hade en riktigt trevlig kväll, kombinerat med ett restaurangbesök och föreläsningens art inbjöd på ett naturligt sätt till verkliga berörande samtalsämnen - som det alltid blir när hon och jag ses.

Medan vänskap kan bestå även när relationen är i obalans över en längre tid eller om det inte sker någon kontakt över lång tid är det inte riktigt lika givet att man fortsätter känna sig när som en kompis på samma sätt. Att vara kompisar är lite mer likt transaktionsekonomi, vi turas om att hjälpa varandra, bjuda varandra, ta sociala initiativ/bjuda in osv. Uppstår obalans tenderar kompisrelationen mer eller mindre rinna ut i sanden och övergå till bekantskap.

Men å andra sidan kan kompisrelationen utvecklas genom utmaningar som kan ha orsakats av obalans fördjupar den, så att parterna öppnar sig mer för varandra, är ärligare och utveckla mer lojalitet mellan parterna så att vänskap byggs. Det behöver inte vara en utmaning av annan mer märkbar sort mellan parterna, inte heller någon utmaning av allvarlig karaktär hos någon av parterna utan det kan vara så att utmaningen rent består i att den ena vågar öppna upp och den andra svarar upp på ett positivt sätt. Att våga, att ha modet - är utmanande i sig.

Upp

Bekantskaper och funktionella relationer ex kollegor

Genom våra liv stöter vi ofrånkomligen på en massa olika människor, allt ifrån klasskompisarna i grundskolan till grannar eller kollegor, kompisars kompisar mfl. Några av dem blir vi kanske kompis med en tid så att en social relation uppstår och sedan svalnar. Andra vet vi vad de heter, kanske vet vi lite annat om dem och de om oss men det blev aldrig aktuellt att umgås personligen/privat med dem. När vi möter dem på stan hälsar vi och kan om vi hamnar bredvid varandra på bussen eller vid lunchbordet prata bort en stund med varandra. De som använder sociala media som ex Facebook eller Instagram mfl kan ha valt att lägga till även bekanta bland sina online-kontakter, där kanske vi interagerar med emojis och enstaka publika kommentarer på inlägg men sällan om ens någonsin tar vi kontakt via direktmeddelanden.

Jag avser alltså folk vi känner lite grann men inte hälsar på hemma hos och som vi inte aktivt bjuder in hem till oss, som vi skulle bli ytterst förvånad över om de dök upp spontant vid dörren till vårt hem. Alla dessa bekantskaper är potentiella kompisar skulle jag vilja påstå, även om vi i vissa fall värjer oss mot det av olika skäl så till den grad att vi skulle kunna säga att de också kan vara såna personer vi verkligen vet att vi inte skulle vilja bli kompis med. Dessa människor tänker jag är en vesäntlig del av vår sociala kompass. I någon bok jag läst för länge sedan (minns dessvärre inte vilken bok det var) så hänvisade författaren till dessa som de “alla människor” som vi i vår tankevärld tänker på när vi särskådar vårt eget liv, beteende, utseende osv “vad ska alla tro”.

I vårt yrkesliv har de flesta av oss en stor skara bekantskaper som kan vara väldigt välutvecklade funktionella relationer. Vi har koll på vad kollegorna kan så att vi kan komplettera varandra i arbetsuppgifter/projekt, vi vet en hel del om dem från det sociala småprat som puttrar i alla miljöer där människor sammanstrålar. När en ny kollega tillkommer engagerar vi i att stötta dem in i arbetet genom att visa dem till rätta, dela med oss av vår kunskap och hjälpa till med stort och smått - ofta oavsett om vi blivit ombedda av ledningen att göra det. Vi delar en gemenskap och är till någon grad lojala mot vårt uppdrag, det är den sammanbindande näringen i vår bekantskap som gör att vi kan samarbeta väldigt bra med någon som vi aldrig skulle kunna tänka oss att träffas privat och umgås med. Inom grupper av medarbetare byggs också ytterligare lojalitetsband upp naturligt när vi tillhör en och samma grupp (lästips: Susan Wheeland: Att skapa effektiva team).

Man kan inte sluta vara bekant med varandra, men med tiden kan bekantskapen falna så pass att vi kanske inte längre hälsar på varandra. Hur länge vi “förväntas” vara bekanta varierar i olika typer av samhällen, jag tror att ju mindre samhället/staden man lever i är desto längre förväntas vi hälsa på varandra. Men som individ har vi alla möjligheter att själv välja huruvida vi alls vill fundera på denna typ av förväntningar. Att bibehålla bekantskapen är en del i vad jag tror är våra djupt nedärvda beteenden som grundlägger en känsla av trygghet när vi rör oss ute i världen. Att le mot den människa man möter och säga hej eller nicka sänder en omedveten signal om att vi är ofarlig, att vi har en vänlig grundinställning och att vi har sett den vi möter.

En stark fördel för oss som människor som finns knuten till bekantskaper är att vi alltid har möjligheten att återknyta till den gemensamma grund som gjort att vi är bekanta om vi hamnar i en situation där vi behöver eller vill prata med varandra. Genom att ha en gemensam nämnare kan vi i samtalet börja lära känna varandra på nytt om vi så önskar eller bara socialprata en stund om vi inte vill fördjupa relationen. På så sätt kan vi bygga en närmare bekantskap som i sin tur kan utvecklas till en ny kompisrelation om vi finner den trevlig och lockande. Och ur en kompisrelation kan vänskap uppstå eller rent av attraktion och kärlek.

Upp

Främlingar

Det kan tyckas konstigt att ta upp främligar i ett avsnitt om relationer, fastän det är helt logiskt för vi har alla en relation till pesoner vi inte känner. Hur vi förhåller oss till främlingar påverkar mycket mer än vi vanligtvis tänker på.

Främlingar kan vara de som vi möter på gatan när vi är ute på promenad, om en sådan främling tilltalar mig så baseras min reaktion på mitt förhållningssätt gentemot pesoner jag inte känner. Förenklat befinner vi oss någonstans på skalan mellan att främlingar är: Skrämmande, potentiellt farliga personer som vill oss illa - till medmänniskor vi inte känner igen, potentiella bekantskaper, kommpisar, vänner eller kanske till och med en potentiell kärlekspartner.

Ligger vårt förhållningssätt närmare synen på främlingar som medmänniskor “vänner vi inte känner ännu” så är vi mer benägen att svara på tilltal, agera om vi ser en främling i en prekär eller nödställd situation. Ju mer positivt förhållningssätt vi har gentemot våra medmänniskor desto lättare har vi att lära känna andra personer, knyta vänskapsband och möjligen gå in i nya kärleksrelationer.

Vi ska inte blanda ihop en positiv människosyn och ett förhållningssätt baserat på tillit med naivitet - att vara godtrogen och naiv i sitt agerande i relation till människor handlar om självinsikt, självkänsla och integritet. Om vi har en tendens att vara naiv eller godtrogen i relation till andra så att vi i efterhand ångrar oss är det vår relation till oss själva och vår värdering av oss själva vi behöver reparera eller bygga upp.

Många som har ett förhållningssätt till främlingar som ligger närmare rädsla, obehag eller rent av skräck inför främlingar har andra mer grundläggande problem att ta hand om. Det förhållningssättet kan vara utvecklat som en reaktion på trauman eller obearbetade svek man upplevt i sitt liv, i vissa fall till och med sådant vi inte längre minns för att det hände när vi var väldigt ung eller för att vi förträngt det.

Kontentan av detta avsnitt är att det är sunt att ha ett positivt förhållningssätt till människor vi inte känner. I vårt samhälle har vi byggt en känsla av samhällsgemenskap på att vi tror gott om andra, att vi vill varandra väl och vi har byggt ett rättssystem som bygger på att vi bedömer andra som oskyldiga till motsatsen bevisas.

För att kunna knyta nya relationer behöver vi vara trygga i oss själva nog att våga vara öppna för att släppa in nya personer. Vad betyder det då att vara öppen för nya personer? Vi behöver vara stablia i oss själva så att vi kan vara nyfikna på den andre, vilja veta mer om dem och faktiskt ställa frågor och lyssna på svaren.

Upp

Social rapportering

Vi människor är olika både i hur vi aktivt tar del av/lyssnar till social rapportering om andra, om vi efterfrågar det och alls lägger det på minnet - eller inte. Lika så är vi olika när det gäller huruvida vi rapporterar om andra.

Det sociala småpratet om oss själva där vi berättar i olika grad öppet om vad som händer i vår egen livsföljetong och tar del av andra människors livsföljetong är ett viktigt kitt i det som är själva relationen. Att uppdatera varandra och sig själv om den andes aktuella situation och livsupplevelse är något vi gör utan att tänka på saken när allt flyter på normalt och i en balanserad samtalsrytm, men här kopplar det ibland snett. Om den ena parten i samtalet inte “rapporterar” kan den som möts av detta uppleva att hen blir avvisad eller alla möjliga negativa tolkningar vilket ofta sker undermedvetet och ganska direkt. Intellektuellt kan vi förstå att denna undlåtenhet att “rapportera” kan bero på väldigt många helt förklarliga skäl ex att livet är så svårt just nu att hen inte vet var den ska börja, är rädd för att säga A för att inte kunna hejda sig från att fortsätta med B till Ö. Det kan också uppstå en obalans i “rapporteringen” om den ena parten upptar hela den tid för samtal som uppstått i mötet. Självklart kan det vara så att en part avstår från att “rapportera” för att hen verkligen inte vill säga något personligt till samtalspartnern, oavsett om det beror på oförrätter som skett i relationen eller ett aktivt socialt avståndstagande baserat på värderingar eller annat. Vi har ingen skyldighet att småprata med någon alls och ingen rättighet att få allt utrett och förklarat för oss om någon i sitt bemötande av oss agerar på ett sätt som får oss att börja ifrågasätta oss själva.

Men sant är att den som möts av ett avvisande alltid reagerar. Social exkludering eller avvisande är dels ett av de värsta straff som människor kan drabbas av. Även detta tror jag är starkt knutet till ett djupt nedärvt arv då samhörighet i gruppen i mänsklighetens begynnelse var en fråga om liv och död, liksom det är för ett spädbarn. Att bli övergiven, utfryst, avvisad är i samma traumaspektrum tänker jag. Även om vi har förtjänat det och själv måste bearbeta en upplevelse av den typen ifall vi blir utsatt för den så är det bra att som medmänniska vara medveten om att vi orsakar detta hos den människa vi möter om vi inte går med i det naturliga flödet av socialt samspel som social rapportering innebär.

Det naturliga flödet i socialt samspel när det flyter naturligt och optimalt är ett växelspel mellan två människor som möter varandra på samma nivå +1. Det finns teorier kring skillnad mellan manligt och kvinnligt kommunikationsmönster vilket jag inte tänker fördjupa mig i här.

“Hej”

“Nej men hej, vad kul att se dig, hur är läget med dig nu för tiden?”

“Ja det var inte igår, tack det är bra med mig jag jobbar på. Hur är det själv?”

Båda parterna har i sitt initiala möte visat att de vill småprata och rapporteringen inleds. Var och en svarar på given fråga och spontanlägger till någon öppning/ledtråd för vidare konversation och avrundar med en motfråga. Vi balanserar utan att behöva tänka på det vårt informationsutbyte så att vi gradvis närmar oss mer privata eller känsliga saker. Detta är inte bara en dans för ytligt bekanta som möts på stan utan något som varje återkontakt bygger på när vi inte varit i kontakt på ett tag oavsett om det är vänner, kompisar, familjemedlemmar, kollegor osv. Jag vet inte hur långt tidsspannet behöver vara för att vi går tillbaka till att börja här jämfört med om samtalet flyter vidare från den nivå vi hade senast vi var i kontakt. En vecka eller i alla fall några dagar tänker jag mig att det är utifrån mina reflektioner i mitt eget liv, däremot går upptrappningen mycket fortare tillsammans med de människor vi varit mer nyligen i kontakt med.

Då och då upplever vi att någon överdelar (over share) genom att berätta allt för privata, personliga eller känsliga saker rakt ut i ansiktet på oss. Ofta ger det överdelande-beteendet effekten att samtalspartnern backar i samtalet, istället för att följa med och dela lika personliga saker ställer hen bara ytterligare följdfrågor (eller drar sig ur samtalet helt och hållet) möjligen med kompletterande kommentarer som stöd till över-delaren att inse sitt övertramp och kunna rädda ansiktet och dra sig tillbaka. Att över-dela är fullt naturligt mellan vänner, kompisar och familjemedlemmar om något kritiskt har hänt sedan vi senast var i kontakt och det hanterar vi vanligtvis med öppenhet, värme och omtanke så att samtalspartnern kan få ur sig det hela och vi kan bygga vidare ifrån det. Men även i nära relationer kan det med tiden, om över-delandet ständigt upprepar sig och kommer att dominera samtalsstrukturen i relationen, leda till att man drar sig ur tätheten i relationen. Balansen behöver återskapas annars förtvinar utrymmet för den part som inte över-delar och relationen blir mer tärande än närande.

Vår kommunikation med andra är vårt smörjmedel i relationerna, det som utgör själva grunden i relationerna oavsett om kommunikationen endast består av att vi nickar igenkännande mot varandra, ler mot en främling eller om vi delar våra innersta tankar med en vän. Och i all kommunikation behöver det finnas ett fungerande växelspel, vi människor har förfinat vår förmåga till kommunikation till en miljard nyanser med både kroppspråk, mimik, tonfall och uttalade ord.

Social rapportering om andra

Eftersom vi lever i ett nätverk av relationer och vi alla är medvetna om att vi ingår i många olika konstellationer så är det naturligt och viktigt att vi också i vår sociala rapportering till någon grad rör oss i samtalet kring andra personer. Detta är dels en viktig kontext kring personen vi pratar med för att kunna förstå vad personen upplever i sin livssituation just nu men också ett viktigt inslag knutet till respekt och omtanke. Att inte fråga hur det är med maken/frun, barnen om vi tidigare i relationen fått veta att den vi pratar med har en livssituation med partner och eller barn uppfattas av många som direkt oartigt, att avrunda ett samtal utan att be samtalspartnern hälsa till sina närstående om de är personer man träffat brukar lika så kunna uppfattas som okänsligt eller som uttryck för bristande välvilja/omtanke/intresse.

När vi träffar på personer från någon specifik kontext i våra liv brukar vi även rapportera om det som varit våra gemensamma nämnare ex Jobbar du fortfarande kvar? och om svaret är ja så spinner samtalet och därmed rapporteringen gärna översiktligt vidare kring gemensamma bekanta knutna till den kontexten, det kan också vara samtal om andra aspekter av den gemensamma erfarenheten ex rutiner, uppdrag man haft, lokaler man jobbat i, hus man bott i osv. Denna del av den sociala rapporteringen pendlar man i ett längre samtal in och ut i varvat med personliga saker man i ämnesnärheten rapporterar om.

Har vi känt varandra personligen länge och återknyter med en kompis eller vän efter ett längre tidsspann rapporterar vi ömsesidigt om alla de gemensamma bekanta och kontextuella element som knyter an till vår historia. Det är naturligt och förväntat i relationer mellan människor och det finns inget fult eller dumt i det - så länge det sker i balans och av genuint intresse grundat i välvilja.

En koppling som många gör till att det är “fult” eller svekfullt att prata om andra är att vi tänker på det som skvaller. Synonymer till att skvallra är: förtala, baktala, sladdra, sprida rykten, tjalla, ange, förråda, avslöja eller tala illa om. Där allt alltså har grunden i att förtroende sviks och att det inte är något man delar med sig av utifrån välvilja eller sunda intentioner.

Motsatsorden till skvaller är: tala väl om, berömma, tiga, hemlighålla vilket känns mer hedervärt. För vår naturliga välvilliga sociala rapportering handlar om att kunna göra skillnad på att berätta allt vi vet och att berätta lagom utan att bryta förtroenden, säga sådant som kan skapa illvilliga rykten om den vi berättat för handskas på ett negativt sätt med vad vi berättat om osv.

Det finns ytterligare sätt som det kan vara mindre lämpligt eller snyggt hanterat när det handlar om att prata om andra människor, oavsett om vi pratar om gemensamma bekanta eller människor som bara vi själva känner. Vad och hur du uttalar dig om en annan människa (eller din vän uttalar sig om någon annan) avslöjar väldigt mycket mer om dig själv än om den människa du faktiskt pratar om.

Om du hör din kompis säga, eller själv kommer på dig med att uttala något om en tredje person och det inte är den välvilliga sociala rapporteringen utan en skildring av något tredje person gjort, gör, har, saknar, brukar hålla på med osv som belyser den personens värderingar, personlighet eller ageranden så är det ställt i perspektiv mot dig själv, dina värderingar, din personlighet eller hur du gör osv. Antingen du tänker på det eller inte så har du jämfört dig själv med personen du pratar om, antingen du lyfter det som att du vill bli/vara “lika bra som” eller för att belysa att du är bättre än. Det händer även att någon lyfter en tredje ej närvarande part som exempel för att belysa egna värderingar eller som sedelärande exempel i syfte att påverka den person man pratar med. Detta fenomen är i gråzonen mellan social rapportering och skvaller av rätt stort psykologiskt intresse för den som vill reflektera lite djupare. Med frågor som varför något uttalas kan man finna många ledtrådar till hur man själv eller kompisen som uttalat det faktist mår, ser på sig själv och vad man själv eller kompisen strävar efter att uppnå.

Kontentan är att det är sunt att reflektera över vad man säger till andra människor om andra människor så att man gör det på lämpligt sätt och av rätt skäl. De flesta vuxna människor har kommit till insikten om att så som ens kompis pratar om andra till en själv kommer de att prata om en själv med andra så hur vi pratar och om vad har en direkt påverkan på både vår tillit till andra människor, vårt mod att vara öppna och kvalitén i våra relationer.

Upp

Social belastning

Personer som inte mår bra i sig själv, inte känner sig trygg i situationen eller har oomhändertagna behov har en tendens att bränna sina egna förutsättningar till relationer med andra genom att möta andra bara för att få prata om sig själva, för att få beklaga sig om sådant som står utanför deras egen makt att påverka, för att få medkänsla eller tröst.

Effekten av att närma sig andra på det sättet är att man riskerar att de man närmar sig drar sig undan (även riskera bränna befintliga vänskaper och relationer med närstående).

Så ta hand om dig själv och dina egna behov innan du närmar dig andra - och om du en period inte mår så bra och kommer på dig själv med att använda andra personer som din avstjälpningsplats så att du känner att de drar sig undan - hejda dig och ta ansvar för att vända dig till rätt kanaler med det du behöver få ur dig. Använd inte dina personliga relationer som terapeuter - vänd dig till de samtalsstöd som finns där konceptet går ut på att stödja dig.

I den bästa av världar är vi alla medmänniskor och omtänksamma nog att istället för att dra oss undan en person som kommer med sin byk och vill få den tvättad - att faktiskt hjälpa dem inse att det är hur vi upplever konversationen och uppmuntra dem/erbjuda sig att hjälpa dem hitta rätt väg till samtalsstöd.

Upp

Missgynnsamma relationer

(Detta sista avsnitt är författat med Bing AI, i huvudsak då jag fått möjligheten att testa har jag nyfiket uforskat denna potential till ny kunskapsinhämtning med källkritiska ögon var det spännande)

Ett missgynnsamt förhållande mellan två människor kan ta många olika former. Det kan innebära att en person kontrollerar eller manipulerar den andra personen, att en person utövar våld mot den andra personen eller att en person inte tar den andra personens känslor och behov på allvar.Det är viktigt att komma ihåg att alla former av våld och kontroll är oacceptabla i en relation och att det är viktigt att söka hjälp om man befinner sig i en sådan situation.

En person som har ett utnyttjande förhållningssätt gentemot andra människor kan kallas manipulativ eller utnyttjande. En manipulativ person försöker ofta kontrollera andra människor genom att använda sig av lögner, hot eller skuld.En utnyttjande person kan använda sig av andra människor för att uppnå sina egna mål utan att ta hänsyn till deras känslor eller behov.

En misogyn person kan ha en negativ inställning till kvinnor och därmed behandla kvinnor på ett respektlöst sätt. Det kan innebära att personen inte tar kvinnors åsikter och känslor på allvar eller att personen utövar våld mot kvinnor.Ordet misogyni betyder “hatisk attityd mot kvinnor”och är en form av sexism som används för att hålla kvinnor på en lägre social status än män och därmed upprätthålla patriarkatets samhällsroller. Omvänt kan även kvinnor ha en hatisk inställning gentemot män, det kallas då misandri.

Människor som inte respekterar andra människors könsuttryck eller könsdysfori kan kallas transfobiska. Könsdysfori är ett tillstånd då en persons egen upplevda könsidentitet inte överensstämmer med det biologiska, kroppsliga könet. Transfobi är när någon tycker att det är fel eller konstigt att vara transperson eller att se ut på ett annat sätt än hur man tycker att en tjej eller kille ”borde” se ut.Transfobi kan finnas både hos enskilda personer och i ett helt samhälle.

En missgynnsam relation kan också vara missynssam just för att ena parten är sjuk, funktionsnedsatt, har en missbildning etc och den andra personen har ett missgynnsamt förhållningssätt knutet till det ex. ser och bemöter den andre med förakt, ser den som mindre vetande eller med mindre rätt att vara sitt unika jag. Förakt mot personer som är sjuka, funktionsnedsatta eller missbildade är diskriminering och kan vara ett brott enligt diskrimineringslagen. Det är viktigt att alla människor behandlas lika oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte.

Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är ditt fel om du befinner dig i en missgynnsam relation och att det finns hjälp att få, OCH det är inte enbart kvinnor som kan leva med en missgynnsam relation och behöva hjälp för att ta sig ur den.

Kontentan med detta avsnitt är att belysa att relationer som begränsar oss, som kostar mer än de smakar eller är direkt skadliga för oss är ett problem vi behöver ta tag i. Men också att öppna för en medvetenhet om att det oftast är svårt att ta sig ur en missgynsam relation - ju närmare relation desto större är sannolikheten att man behöver hjälp utifrån.

Ett tillägg värt att göra är et inte alltid är ens livspartner som är den man lever i en missgynnsam relation med, det kan lika gärna (och är inte mer sällan) ens barn eller ens förälder. Om det är relationer av annan karaktär som funktionell, vänskap, bekantaskap eller sociala relationer är det som regel lättare att bryta eller förändra dem - utan att heller det är enkelt. Och om möjligt ännu svårare är det att hantera och förändra relationer där det är en själv som av den andre upplevs vara den som gör relationen missgynnsam - det viktigaste rådet om så skulle vara fallet: ta hjälp av en utomstående professionell stödperson.

Om du befinner dig i en missgynnsam relation är det viktigt att söka hjälp. Det finns flera organisationer som kan hjälpa dig att komma ur en sådan situation.På 1177 finns en förteckning över en omfattande mängd stödlinjer, både för den som är personligen drabbad men också för anhöriga/närstående (inom många olika former av stödbehov).

• Råd och stöd på mejl, chatt och telefon - 1177

• Du kan också kontakta socialtjänsten i din kommun

Läs mer och källhänvisningar från Bing AI

https://sv.wikipedia.org/wiki/Misogyni; https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/63115/gupea_2077_63115_1.pdf?sequence=1; https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/nordiskt-vagval_H502490; https://www.synonymer.se/sv-syn/missgynnsam; https://www.vardhandboken.se/vard-och-behandling/dodsfall-och-vard-i-livets-slutskede/vard-i-livets-slutskede-och-dodsfall/forhallningssatt-och-handledning/; https://spraktidningen.se/kronikor/misogyn/; Tecken på psykisk misshandel i en relation | Kry; https://www.rfsl.se/hbtqi-fakta/begreppsordlista/; https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/regler-och-riktlinjer/nationella-kunskapsstod/publicerade-kunskapsstod/barn-och-unga-med-konsdysfori/; https://www.1177.se/liv--halsa/konsidentitet-och-sexuell-laggning/konsidentitet-och-konsuttryck/; https://regionuppsala.se/infoteket/hamta-kunskap/fakta-om-funktionsnedsattningar/personlighetssyndrom/; https://sv.wikipedia.org/wiki/Transsexualism;https://www.umo.se/vald-och-krankningar/diskriminering/transfobi/; https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk/funktionsnedsattning-eller-langvarig-sjukdom; https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/funktionshinder/;