Man behöver inte bli sjuk om man är lyhörd till sina egna behov.
Självklart är inte alla former av sjukdom självförvållade - saker händer i våra liv som vi inte kan förutse eller hållas ansvariga för. Men alla former av läkande kan påverkas av hur lyhörda vi är för kroppens signaler och hur vi tar hand om hur vi mår både fysiskt och psykiskt. Och om du verkligen stannar upp i känslan av ansvar och begrundar din egen lyhördhet för kroppens signaler så kan du liksom jag komma fram till att du ofta gått blundande rakt in i sjukdom vid många tillfällen i ditt liv.
En sak som slog mig nu när jag precis varit sjuk på ett väldigt konstigt sätt var att symptomen och det man känner, tänker och även yrar om när man är mitt i symptomstormen ger viktiga ledtrådar till hur man hamnade i detta. För mig var detta ett wake up call som jag verkligen behöver förvalta - eftersom flera av mina största rädslor var aktiverade och några som jag inte varit medveten om att jag bar omkring på också framträdde allt tydligare.
När man ligger och dåsar i hög feber spelar hjärnan många trick med en och kan övertyga en om saker som inte har ett uns av sanning. Men det som skrämde mig mest var att min hjärna inte fungerade, jag orkade inte tänka - hade svårt att hänga med i något som sades på tvn, jag kunde inte fokusera ögonen så pass att jag kunde läsa.
Igår vaknade jag (dag 4) och var helt stressad och full av skam över att jag inte gjort inlämningarna i den utbildning jag påbörjat, som jag så storvulet hävdat att jag visst kunde klara av vid sidan av mitt övriga jobb och liv. Jag klandrade mig själv stenhårt över hur jag av lathet förträngt dead line så att jag nu måste försöka få kontakt med läraren och se om sen inlämning kunde reparera skadan. Allt var så ofantligt levande, detaljrikt - jag var helt inne i tankarna på mitt paper och delarna i studien jag behövde färdigställa för att kunna lämna in om läraren (som också var i levande minne, jag vet exakt vem han är, såg honom framför mig i de föreläsnings- sammanhang som ingått i kursen) sa att jag fick lämna in. Egentligen visste jag när jag vaknat att jag inte påbörjat denna kurs, men ändå behövde jag logga in på universitetet för att verkligen se att jag inte fanns listad på kursen för att kunna övertyga mig själv. Jag var skräckslagen inför tanken att min hjärna kunde plantera falska minnen i mig och få mig att tro att något har hänt som inte har det, var det då andra minnen jag har som också är falska? Dagarna med feber då tankarna flutit omkring och inte riktigt kunnat fastna på något sorterade sig nu i längre strängar av tid och jag kunde läsa, kunde tänka och ifrågasätta mitt tänkande igen. Även om det var utmattande så hade min hjärna startat upp igen. Det tog mig flera timmar att komma ner i ångestnivå.
Idag (dag 5) är febern helt borta, men flera av de fysiska besvären kvar i kroppen - jag övar i lyhördhet och försöker förstå vad det är min kropp behöver och svara upp mot de behoven. Minut för minut, timme för timme.
Har du för vana att köra över dig själv?
Känns det diffust och förvirrande?
Ofta är det just det eftersom vi inte har lyssnat - utan när vi väl börjar känna att något är på tok så är det många olika larm som börjat ljuda.
En vag känsla av frustration eller obekvämlighet som du inte riktigt får grepp om, en vag känsla av motstånd i magen (gut feeling) eller att man upplever att ens fokus dras till det negativa i en situation - är svårt att lyssna in. Visst hade det varit enklare om kroppen gav dig en örfil *smack* så fort du var ouppmärksam på dina egna behov och fick dig att genast korrigera. Då skulle du ha förmånen att bara ta tag i ett behov åt gången, dvs just det som du i den innevarande stunden är påväg att negligera.
Men om du är som jag - mitt i livet, så har du förmodligen både uppfostrats till och utifrån dina egna värderingar och prioriteringar drivit upp förväntan på dig själv, dina prestationer och din syn på vad andra har rätt att förvänta sig av dig så högt att det inte finns utrymme för att sätta dig själv och dina behov före uppfyllandet av allt detta viktiga.
Detta är ännu en av de läxor man behöver upprepa många gånger i livet - särskilt om man låter det man lärt falla i glömska om och om igen.
Reflektionsfrågor:
Det är ett evighetsprojekt att träna sin lyhördhet för sina egna inre signaler och alltid för tidigt att ge upp - livet ger oss diagnostiska prov på detta med jämna mellanrum 😉
Det finns ett intressant avsnitt i boken Finn din egen polstjärna om just detta - att höra signalerna kroppen ger.