Me myself and I
Vem är jag - hur är jag - är jag vuxen?
Att vara vuxen
För många år sedan, när jag snart skulle fylla 30 så reflekterade jag rätt mycket kring att vara vuxen. I många sammanhang betraktas man som ungdom ända upp till 30 års ålder, medan man i andra sammanhang bedöms vara vuxen - så som i myndig vid 18 års ålder.
Vad innebär det att vara vuxen och hur känns det att vara vuxen?
I kön på Coop överhörde jag en dag en förtjusande liten flicka i dialog med en äldre kvinna, möjligen hennes farmor. De pratade just om att vara vuxen och den äldre kvinnan frågade flickan
"Hur vet man när man är vuxen?" den lilla funderade helt kort och svarade
"När man har 500 kr kvar på kontot när man får lön" högst troligt citerade den lilla flickan någon annan. Men det var för mig en tanke som slog rot.
Vid den tidpunkten för många år sedan hade jag hittills aldrig upplevt just det. Självklart var det knutet till mina livsomständigheter som lågavlönad ensamstående mamma.
Förr sa man ofta att värnplikten gjorde män av pojkar och det första barnet gör flickan till kvinna. I båda dessa tankesätt handlar Vuxen om att ha bemästrat eller ha förmågan att hantera något - snarare än om ålder.
Nu drygt 20 år senare hittade jag lite anteckningar jag gjorde under den perioden när jag reflekterade kring att vara vuxen. Där ställer jag mina tankar i relation till den sambo jag då hade, han var sju år äldre än mig och hade två barn - två fasta jobb och levde med en ekonomi på marginalen av olika skäl utifrån sina livsförutsättningar. Han gjorde det bra, det bästa han kunde. Och jag hade full respekt för att han var vuxen men jämte honom kände jag inte mig själv vuxen. Trots att även jag hade två barn och levde som självförsörjande, den stora skillnaden mellan oss var att han hade en slutförd universtitets utbildning och fast jobb. Medan jag hade en påbörjad utbildning och inte fast jobb även om jag arbetade och gjorde mitt bästa.
En sak som jag minns att jag frågade min dåvarande sambo, som hade levt livet som jag ännu strävade efter var:
"Vad kommer sedan?" han svarade med självklar enkelhet:
"Det här".
Det jag strävade efter var som så många andra i alla fall i min generation
- Man
- Fast jobb
- Villa
- Kombi
- Barn
- Hund
Förenklat förstås, men ändå var det i stora drag inriktningen. Jag hade barn och om jag inte minns helt fel hade jag en kombi bil. Men i övrigt var jag inte där.
Min sambo hade haft allt det, men den relationen hade lett till separation och därefter var hans liv summerat: ett liv i lägenhet, med sina barn varannan vecka, två jobb för att ha råd och ny kvinna i början av en relation. Många par som separerar medan barnen är unga går snart in i nya relationer och försöker uppnå detsamma om igen. Medan vi i vår gemensamma reflektion kring denna norm kom fram till att livet inte behöver se ut så - utan vi behöver definiera hur vi vill att vårt liv ska se ut oberoende av normen. Vill vi ha hund? Vill vi bo i villa? Vill vi skaffa fler, gemensamma, barn?
Även vår relation ledde senare till separation och en sak som verkligen format mitt förhållningssätt till det vuxna livet efter det är: Jag definierar själv hur jag vill leva mitt liv.
Vilka mål strävar du efter?
Kraftfulla mål
På sidan om livsdesign har flera vägar till att definiera sina mål presenterats. Det ger vägledning till de basala ramverken i dina mål. Men det finns också en annan typ av mål som ger ännu mer kraft och i efterhand blir som tydliga trappsteg i ens eget liv. Precis som en kris man går igenom har ett tydligt före och efter blir uppnåendet av dessa Kraftfulla mål mer definierande för ditt liv.
Ett Kraftfullt mål handlar aldrig om något man kan glida in i - som till exempel en kärleksrelation som leder till ett bröllop och livet som äkta makar. Eller föräldraskapet som kan bli en följd av en tvåsamhet.
För att ett mål ska ge riktig kraft behöver det vara ett tydligt ställningstagande. Exempelvis kan en separation eller skilsmässa, en flytt till annan ort eller ett annat land, ett byte av yrkeskarriär vara sådana.
Oavsett hur man kom fram till det mål man tar tag i för att uppfylla, känner du igen att det är ett Kraftfullt mål när det krävs ett eller flera definitiva beslut.
Det är besluten man tar som ger kraft. När man fattar beslut som öppnar en dörr och samtidigt stänger en annan. Tvekan eller att vela mellan olika val eller en ovilja att stänga dörrar/bränna broar stjäl energi och vattnar ur den kraft man har, då ökar risken att man tappar modet.
Att vara vuxen
Har inget med ålder att göra
- Att klara av att varaktigt försörja sig själv och sina barn (om man har barn)
- Att ha slutfört en utbildning, så att man har dokumenterad komptens för sitt yrke
- Att en arbetsgivare har förtroende för en nog för att erbjuda en tillsvidareanställning
- Att ha en väl grundad integritet
- Att ha förmåga att ta ansvar
- Att ha förmåga att staka ut sina egna mål och agera beslutsamt målmedvetet
Ett stort beslut
Personligen hade jag ett Kraftfullt mål 2014 när jag utifrån mina dåvarande livsomständigheter i januari bestämde mig för att packa ihop mitt liv i Boden, Sverige och flytta till England för obestämd tid.
Dagarna när beslutet formades gjorde jag lite beräkningar, kollade om jag hade en första anhalt att komma till i England och så pratade jag med mina söner. När beslutet väl var taget tog det 6 månader att avluta, packa ihop, fixa finanserna och göra alla förberedelser för att lämna det liv jag fram till då levt - som 42 årig gav jag mig ut på äventyr.
Kraften finns i rörelsen framåt
Även om vi ibland bygger nytt i gamla kvarter
Oavsett vilka förändringar man gör i sitt liv är det mest livgivande att försäkra sig om att det är ett steg framåt, vidare, mot något nytt. Har man väl tagit steget behöver man löpa linan ut i den riktningen även om vissa turer man gör i livet till synes leder tillbaka. Mitt äventyr som jag nämner ovan utgick jag från Boden och idag lever jag i Boden igen, men det är steg framåt som lett mig hit. På så sätt behåller man kraften i stegen och energin i sitt liv.
Risk för beroende
Att rycka upp rötterna och flytta till England 2014 är inte det enda Kraftfulla mål jag agerat på - tvärt om har det varit många, några riktigt stora som det och många mindre.
När man väl känt kraften i att ha ett livsomställande mål att jobba mot är det lätt att bli beroende. Vilket är både på gott och ont. Gott är det naturligt vis eftersom det frigör en från sådant som håller en tillbaka och ger energi fram mot det nya man ställt in fokus på i målet.
Men det är varken sunt eller särskilt praktiskt om man blir så beroende av att göra om, bryta upp, byta spår att man får svårt att bibehålla det lugna fina liv man väl byggt upp när man nått målet.
Att påbörja något nytt är en särskild form av stimuli som kan driva oss fram i vår vardag. Många känner nog igen sig i att det är lätt att börja skriva en bok, börja möblera om, börja med en ny vana, diet eller motionsrutin. Utmaningen ligger i vardagen oftast i att fortsätta med det man påbörjat. Att ha kraft och beslutsamhet nog för att faktiskt slutföra är ännu svårare i de flesta fall.
Jag har känt par som flyttat ofta, kvinnor som ständigt möblerat om eller renoverat rum efter rum i sitt hus. Nästan som en tvångsmässig rörelse för att uppnå känslan av kraft, eller makt att påverka sitt liv. Där de mår bra för stunden, men snart är på bollen igen. Många par har jag sett splittras och drama mellan vänner skapas i jakt på samma känsla.
När man stänger dörrar, bränner broar och verkligen klipper band längs hela vägen. När det stora beslutet som är knutet till ditt kraftfulla mål kantas av många mindre beslut av definitiv karaktär är det snarare som att hjulen fortsätter att rulla, när man väl dragit igång dem. Vilket kan göra att det känns svårt att sluta, ens om man skulle vilja det.
Halvvägs i mål har man tagit så många steg med olika framåtsyftande resultat att det börjar krävas dubblet jobb om man faktiskt skulle ångra sig och vilja gå tillbaka. En uppsagd lägenhet är en uppsagd lägenhet, sällan går det att ändra sig och faktiskt få behålla den så att man slipper flytta. Ett uttalat beslut om att separera eller skilja sig går sällan att reparera särskilt
snyggt även om man plåstrar så gott man kan.
När jag nu 50 år fyllda reflekterar kring detta med en känsla av avsaknad av drivkraft och en håglöshet som känns främmande i mitt liv ser jag tillbaka på ett liv kantat av flyttar, uppbrott, lämnade partners, bytta jobb. Allt sammantaget har tagit mig dit där jag är idag, både genom medvetna och omedvetna val.
Mitt liv är bra idag och jag värderar mina erfarenheter högt. Jag haft roligt, det har varit utvecklande och rikt så här långt.
Det jag har lärt mig längs vägen är att det ligger väldigt mycket i talessätt som "välja sina krig" och att "home is wherever I lay my hat" men det har också gjort mig rastlös.
Sååå...
Det är underbart att ha ett kraftfullt mål att jobba mot, men alla mål i livet kommer inte att vara kraftfulla. Och jag tror att det är bäst så. För under resans gång, när man gör allt man behöver för att uppnå sitt kraftfulla mål upplever man både rädsla, hissnande obehag, nervositet och pirrande iver i variation. Jag tror att vi människor mår bäst och har bäst förutsättningar att känna oss lyckliga om vi har lagom stora mål, tar lagom stora kliv åt gången och verkligen ger oss tid att landa och njuta av de anhaltera på livets resa vi tar oss till. Att börja om från början, jobba som en tokig för att uppnå målet - fira lite, för att allt för snart kavla upp ärmarna och börja om igen är inte eftersträvansvärt - samtidigt som det kan kännas meningslöst att leva mållös i vila allt för länge. Så det gäller att hitta sin egen balans - och välja sina krig.
Räta upp situationen - kom till rätta med detta
- Se dina egna beteenden och utforska - hur känner jag mitt eget värde? Vad gör jag för att få bekräftat att jag betyder något för andra, att jag bidrar lagom och inte döljer mig bakom beteenden som riskerar leda till självutplåning?
- Träna dig i att se ditt eget värde oberoende av dina roller, prestationer - se det i det lilla du bidrar med till många men i de relationer där du bidrar stort Se det och bekräfta dig själv.
- Var lyhörd för känslan inom dig när du ger någon något (sak, råd, hjälp) ger du i fri balans mellan de tre punkterna OCH är det balans mellan dig och mottagaren?
Jag tror att denna reflektion skrevs när jag läste boken:
Denna tankegång påminner mig om den allra bästa filmen jag sett hittills i mitt liv: Pay it Forward (sv: Skicka vidare)
Bäst i bemärkelsen härlig, underhållande och en sund sensmoral.
En återfunnen reflektion:
Ditt eget värde
Emellanåt hittar jag igen gamla anteckningar, där jag reflekterat med papper och penna i hand. Inte sällan utifrån något jag läst i en bok eller sett i en film etc som satt mina egna tankar i spinn. Tyvärr har jag allt för ofta inte noterat vad jag stimulerats av, sällan ens angett datum. Men ofta känner jag igen tankegångarna, de finns kvar hos mig - ibland i vidareutvecklad form, jag ser det som en del i mitt processande. Kanske kittlar mina tankar dig till nya egna tankar, alltså - inte menat så att du ska "köpa" den tanke som nedan presenteras utan som en pinne i din brasa så att du kommer framåt i dina tankar om det som berörs av min tanke 😊
Dagens fynd lyder så här:
Självkänsla bygger på ditt värde för andra. Barn växer ur föräldrarnas kärlek, medan föräldrarna växer ur barnens kärlek och beroende. En människa som inget betyder för någon annan har inget värde heller för sig själv. Kan en människa älska sig själv och växa ur sin egen kärlek till sig själv om ingen annan ser och bekräftar personens värde?
Det är i relation till andra vi blir till, det är utifrån vad vi är och gör för andra vårt värde byggs. Gör vi bra och osjälviska saker får vi ett högt värde, gör vi dåliga eller själviska saker får vi ett lågt värde. Gör vi ingenting finns vi inte, vi saknar betydelse för andra.
Spädbarnets värde utgår inte ifrån vad det gör, utan ifrån vad det är: Avkomman - länken till framtiden och den biologiska meningen med livet (fortplantning, artens överlevnad) och Totalt beroende - vilket ger föräldrarna/vårdnadsgivarna ett existensberättigande, de är viktiga för någon
Ingenting är så attraherande på det undermedvetna planet som beroendet av skydd, tröst, vägledning osv. Vi värnar om de svagare, när de behöver oss växer vi, för att vi betyder något för någon annan, vi gör skillnad. Barn - vuxen, Kvinna - Man, men också vänner väljer vi ofta baserat på ett undermedvetet uppfattat behov av oss - hen behöver mig för att.... hen är så utsatt/fattig/ ensam osv. Och när vi finner någon som behöver oss ger vi av hjärtats lust allt vad vi kan, och ibland mer än så. Men vi ger inte helt osjälviskt.
- Vi ger för glädjen av att göra gott för andra.
- Vi ger för att det ökar vårt värde och vår känsla av betydelse.
- Vi ger för att binda andra till oss - för att i svaga stunder själva ha någon att vända oss till.
Och det är okej, det är bara så det är - naturligt så länge det är ett fritt flyt mellan drivkraften att ge och inte sker utstuderat. Alla tre drivkrafterna är osunda om de dominerar eller om vi ger för mycket.
Genom att ta emot, ger vi en större gåva än något givet någonsin kan vara. Genom att ta emot bekräftar vi givaren "du är okej". Genom att ta emot något eller genom att be om och ta emot hjälp blottar vi oss själva, vi erkänner för en kort sekund att vi är mindre, är svagare, är beroende i relation till givaren. Vi visar att det är okej att för en stund stå i skuld till givaren, att vi har förtroende för att givaren inte missbrukar vår ställning medan maktbalansen är snet. Genom att ta emot lovar vi också att själva ge till givaren i en eller annan form inom en inte allt för avlägsen framtid.
Att ta emot i tacksamhet, med öppet visade känslor och ärligt, personligt uttryck av ödmjuk tacksamhet - uteblir den maktförskjutningen. Tacksamheten blir den omedelbara gengåvan.
Många är de människor som ger och ger till gränsen av självutplåning. Människor som ger och gör för andra i en överdriven omfattning har ofta mycket svårt för att själva ta emot, svårt för att visa och vara tacksamma. Inte sällan har de en i grunden låg självvärdering och är rädda för att visa sitt ärliga och sanna själv. De är rädda för att aldrig få något tillbaka, rädda för att visa sig själv svag/beroende/utsatt etc, helt enkelt rädda för att ligga till last eller vara till besvär. Vilket kan visa att de har ett sammantaget lågt förtroende för andra människor.
Detta låga förtroende påverkar ofta relationerna nedbrytande, de utarmas och brister till sist. Vilket lätt förvärrar personens tilltro till andra - det bevisas ju om och om igen att man inte kan lita på andra. Kanske hade personen upplevt ett ögande av förtroendet för andra, kanske hade hen precis börjat kunna/våga visa mer genuina känslor, mer av sitt sanna jag i en långsamt uppbyggande process medan den andra på grund av obalansen i givande/mottagande, brist på öppenhet och förtroende börjat tvivla på sig själv och relationen i en nedbrytande process och till sist gett upp.
Det kan vara svårt att själv inse problemet man har, än svårare att prata med den andre om det - när den andre drar sig undan är det nästan omöjligt att försöka göra något åt splittringen som uppstår eftersom den otrygghet det skapar hos personen snarare lär öka benägenheten att ge, göra, erbjuda sig att göra för den andre - vilket är just det som gör att den andre drar sig undan.