Flytta
"Vi flytt int"
Ryck upp bo-pålarna och flytta dit där jobben finns....
Sverige förr
I Sverige har vi haft ett system av statliga bidrag och lån som syftade till att underlätta för människor att flytta från landsbygden till städerna. Detta kallades flyttlasspolitiken infördes 1936 som en del av den socialdemokratiska folkhemspolitiken och var aktiv fram till 1970-talet.
Flyttlasspolitiken hade flera mål, bland annat att minska arbetslösheten och fattigdomen på landsbygden, att frigöra jordbruksmark för rationalisering och modernisering, att öka den industriella produktionen och konsumtionen i städerna, och att skapa en mer homogen och urbaniserad befolkning.
Flyttlasspolitiken kan ses som ett exempel på hur staten har försökt styra och forma befolkningens rörlighet och bosättning i enlighet med politiska och ekonomiska intressen vilket var kontroversiellt och mötte motstånd från både höger- och vänsterkrafter. Kritikerna ansåg att flyttlasspolitiken bidrog till att förstöra den svenska landsbygdskulturen, att skapa sociala problem och segregation i städerna, och att underminera den demokratiska decentraliseringen. Flyttlasspolitiken har också ansetts ha haft negativa effekter på miljön, folkhälsan och den regionala utvecklingen.
Sverige idag
De senaste decennierna har den normala flyttningen inom landet hållit samma trend - människor flyttar från glesbygd till städer, från små städer till större städer, från norr till söder. Många nyanlända har kommit och placerats på orter där man har en önskan om att öka befolkningen men även de flyttar ofta vidare till de större städerna. Detta fortgår utan några statliga incitament och trots att arbetskraftsbehovet är större i norr än i söder vänder det inte (inte än i alla fall, vi fortsätter att hoppas).
Enligt SCB kan man läsa att det förra året var ite drygt 1,5 miljoner människor i Sverige som flyttade inom landet, könsfördelningen hyfsat jämn och de flesta flyttade bara en gång (14% flyttade två eller fler gånger). SCB beskriver att det är vanligast att flytta i 20-30 års åldern och att de längsta flyttarna (sett till avstånd) sker främst i två grupper: Unga vuxna och i åldrar då det är vanligt att gå i pension.
Under min studietid var jag mycket intresserad av de ohälsotal som Norrbotten hade i jämförelse med andra delar av landet. Och efter mycket läsande av Försäkringskassans rapporter och vad jag kunde finna på SCB och olika lärosäten fann jag aldrig något som styrkte min teori om att våra flyttmönster spelade en viktig roll i detta - även om jag möttes av många kloka människor som
höll med och tyckte att det borde forskas på det. Min teori är att unga friska människor flyttar till jobb och utbildning till andra delar av landet (vilket sänker andelen friska på hemorten), många av dem stannar på eller kring sin nya hemort. Men om de skadas allvarligt, blir sjuka eller drabbas av långtids- arbetslöshet eller går i pension så är chansen rätt stor att de flyttar hem igen (vilket höjer andelen sjuka/ arbetslösa/ pensionärer på hemorten).
Hur det står till med andelen friska och kapabla i arbetskraften relaterat till hur många 19-67 åringar som står utanför vet jag inte. Men att arbetslösheten är nere kring 4% i Norrbotten är ett tydligt bevis på att det råder en stor kompetensförsörjnings- utmaning i Norr- och Västerbotten samtidigt som vi har stora industrisatsningar för grön omställning som sker
just nu - vilket kommer behöva nya medborgare i storleksordningen 100-200.000 på ganska kort tid. Aktuell rikspolitik gör starka ansträngningar till att försvåra för arbetssökande från andra länder att komma till Sverige och möta vårt behov av arbetskraft och inom landet görs lite, men alldeles för lite för att påverka de inrikes flyttarna så att de går norrut. När till och med Arbetsförmedlingens högsta ledning uttalar sig "det är brist på arbetskraft på fler håll i landet" blir det uppenbart att inte ens de som ska vara experterna förstått.
I Norrbotten är det befolkningsbrist och det finns inga naturliga inflyttnings- mönster som kan bistå med detta. Förr har vi med hjälp av inflyttning från både Norge och Finland kunnat säkra de grundläggande behoven i samhället ex sjukvård mm men nu räcker det inte.
Om inget konkret görs som vänder trenden är SCB beräkningar att befolkningen kommer att fortsatt minska med ytterligare 5% till 2040. Befolkningsbrist kan få allvarliga konsekvenser för samhället. En minskande befolkning kan leda till sjunkande produktivitet, minskad ekonomisk tillväxt och brist på arbetskraft. Det kan också begränsa tillgången till vård och omsorg. Branscher med högre löner och bättre villkor som samtidigt erbjuder anställningstrygghet trumfar vilket gör att mindre attraktiva erbjudanden om anställning (som tyvärr ofta finns inom offentlig sektor och kvinnodominerade yrken) får allt svårare att attrahera och behålla personal. Lyfter man blicken lite och ställer sig frågan - när vi inte har personal så att det räcker inom ex vård eller äldreomsorg, vad händer då?
Det är inte så bara
Min personliga erfarenhet är att det inte alls är så särskilt lätt att flytta till en helt annan stad, annan del av ladet eller för all del till ett annat land.
Under mina år som arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen mötte jag många arbetssökande som enligt regler ställs inför kravet att söka alla jobb de fysiskt och psykiskt är kapabla att utföra i hela landet från dag 1 i sin arbetslöshet. Eftersom det är den huvudsakliga regeln som gäller för att ha rätt till ersättning vid arbetslöshet är det inget konstigt alls med att en individ förväntas söka jobb på annan ort och att flytta till det jobbet om de får erbjudande om anställning.
Men i verkligheten händer det nästan aldrig på det sättet. För de som är arbetssökande är människor i ett sammanhang. De har möjligen partners, hus, barn och ett helt liv som både binder dem och erbjuder dem trygghet när de har ställts utanför arbetsmarknaden förhoppningsvis tillfälligt.
De arbetssökande har förutom sin förankring oftast hamnat i en ekonomiskt utmanande situation som gör det ännu svårare att faktiskt flytta och etablera om sig på annan ort - även om de får ett jobb där.
Det erbjuds inget stöd alls till den som flyttar för att kunna ta ett arbete, vilket gör det näst intill omöjligt för arbetslösa om de inte har så efterfrågad kompetens att rekryterande arbetsgivare står för flytten.
De som flyttar till annan ort för nytt jobb är troligare någon som redan har ett jobb men ser sig om efter bättre livs- kvalitet eller andra möjligheter till karriär eller förutsättningar för sig och sin familj.
Mina egna erfarenheter har tagit mig från Boden till Gällivare (och tillbaka), till Denmead England (och tillbaka) och senast till Enköping (och tillbaka) för att
räkna upp de större geografiska förflyttningarna jag gjort.
Det jag har insett och lärt mig av dessa försök att permanent flytta till annan ort är att det är ganska lätt att flytta (om än dyrt). Det är jättespännande att utforska sin nya stad och lära känna nya människor. Att bygga upp sitt liv någon annan stans är inspirerande och väldigt givande, rent av nyttigt skulle jag vilja påstå 😉
För mig personligen har det
varit rent omöjligt att faktiskt leva kvar i dessa fantastiska städer, fastän jag trivdes på alla sätt. Hade jag varit totalt solitär utan bindning till andra människor som min familj, mina vuxna barn och senare även barnbarn - så hade jag utan tvekan bott kvar i Enköping/ Uppsala. För det är där jag hör hemma, passar in, trivs med klimatet och mår som bäst och känner mig fri och levande.
Men priset var för högt för mig.
En del i att vara fri i den känslan jag hade när jag bodde i Enköping var att ha nära till Arlanda och resten av världen. Men en effekt av att leva så långt ifrån mina människor var att jag alltid så snart jag var ledig mer än några dagar i sträck vill åka till Boden för att få vara med mina människor. Vilket helt förtar friheten trots att det är min egen längtan och mina egna val som gör det.
Denna ständigt närvarande kärleksfyllda längtan efter att få krama på och vara med mina människor gröper fort ett hål i själen på mig.
Om fler än jag upplever det så svårt att omlokalisera sig permanent så behöver Norrbotten tänka till big time.
Att inte bara konkurrera med fantastiska jobb, härligt boende, fin livskvalitet på fritiden - utan även bra möjligheter att resa t&r och flytta hit hela familjer.
Det vi framför allt behöver satsa på är de med lösast förankring på sin nuvarande hemort - fast redan aktivt yrkesverksam ex de som invandrat till Sverige och kommit igång med sin integration eller de som av olika skäl flyttat från Norrbotten och har minst 10 år kvar innan pension och locka dem att vända hem. Eller inflyttning av arbetskraft från alla håll i världen och då behöver vi ett rusktigt bra och effektivt stöd till dem för deras etablering i Sverige och lära sig svenska.
Troligen är det kommunerna som kommer att ha svårast att rekrytera och samtidigt ha mest att vinna på en arbetskrafts inflyttning (fler skattebetalare) så ett offensivt erbjudande om betald flytt, förtur till billiga hyresrätter (och som steg för att frigöra dessa - satsningar på äldreboenden för att frigöra hyresrätter och prisvärda villor) och god service när det gäller att etablera sig på orten ex jobb till medföljande, förskola etc. Och att verkligen säkra smidigt och billigt resande till övriga landet varifrån folk flyttar in.
Det går aldrig över
Ständig hemlängtan - hitlängtan och ditlängtan
Ständiga val - bo här eller där
Att vara fri att flytta var man vill är en illusion, i vart fall i mitt liv - för jag kan inte bo där jag vill utan att gå sönder av saknaden på grund av avståndet till alla människor som betyder mest för mig.
Ändå pockar det på hela tiden. Jag har i många år längtat tillbaka till Gällivare. Nu längtar jag oftast hem till Uppsala (fastän det var i Enköping jag bodde senast). Delvis har vi det nog inpräntat i oss vi som växt upp i arbetarklass under de decennier som präglades av flyttlasspolitiken och Norrland smutskastades som bidragstagande och tärande landsände. Men delvis tror jag att denna valfrihet är en del av det moderna globala medvetandet. För det är inte bara möjligheterna inom Sverige som finns, det är helt möjligt att flytta inom Europa eller varför inte som mina vänners dotter till Nya Zeeland. Enligt Svenskar i Världen, en organisation som arbetar för att stödja svenskar utomlands, bor det svenskar i minst 177 av världens cirka 200 länder.
Har man inte lyckats slå rot eller fått möjligheten att växa upp med ordentliga rötter så är denna rotlöshetskänsla något som kan vara utmanande, så är det för mig och jag tror att fler än några få kan känna igen sig i det.
"Vi flytt int!"
I slutet av 60-talet drog Norrlandsförbundet en kampanj med denna paroll för att synliggöra den stora utflyttningen från Norrland. Syftet var att försöka skapa en opinion för att istället stimulera företag att lokalisera sig där arbetskraften finns. Bland annat så producerade man till kampanjen knappar att fästa på jackan, till och med jag som föddes i början av 70-talet har haft en sån knapp.
Men föga hjälpte den kampanjen, norrlänningarna har fortsatt att flytta, centraliseringen av statliga verk och myndigheter har fortsatt att fokusera kring Stockholm (som om Solna inte = Stockholm). Och nu när flyttrörelsen verkligen för hela Sveriges nytta skulle behöva vända så är det en ytterst blek resonans bland de styrande.
