Seniorguld

I varje samhälle finns olika syn på vad som är seniora medborgares roll, funktion och livsutrymme.

Sverige är inte bäst i klassen 

Från många andra håll i världen kan vi få inspiration till hur vi på riktigt kan berika våra seniorers liv OCH samtidigt ta vara på dem som den ovärderliga resurs de är för att berika samhället och alla medborgares livsrum.

Viktigast av allt - innan vi ger oss ut i en vidare reflektion kring äldre människor, seniora medborgare:


Var och en är en unik individ som existerar i sin egen rätt till liv och livsuttryck. Ingen människa kan titta på en annan människa och definiera eller specificera den andres livsrum, syfte i livet, behov och önskemål. Så jag ska göra mitt yttersta för att uttrycka mig med den respekt för andra som jag tycker alla förtjänar. För inget i det som skrivs på denna webbplats framställs i syfte att exploatera eller kränka någon annan.

När du ser på bilden, påminn dig om att hon:

  • Har en egen känsla för humor
  • Tittar på och lyssnar på något som hon tolkar och förstår utifrån sina unika filter
  • Tänker utifrån sina egna upplevelser
  • Längtar efter något
  • Tycker att vissa saker är kul och andra tråkiga
  • Minns olika upplevelser från sitt liv
  • Har lärt sig massor och har en bred och heltäckande kompetens i att leva

Seniorer i Sverige


Jag har själv några år kvar innan jag på riktigt kan räkna mig som en av seniorerna i Sverige och jag har ingen expertkunskap när det gäller vad det innebär att vara senior i Sverige. Men jag har sett och har tänkt mycket utifrån de seniorer jag mött genom mitt liv, det som jag uppfattat från mediabruset och kommentarer från folk i allmänhet som jag hört yttra sig. Summan av allt det har påverkat mina egna värderingar och synpunkter på olika sätt. Här kommer jag att dela min personliga reflektion.


Att kunna åldras och fortsätta vara vid liv, vara en del av samhället och sin egen familj är underbart och eftersträvansvärt.


Genom hela livet arbetar vi och betalar skatt, som vi en dag förhoppningsvis får tillbaka i form av pension, ekonomisk trygghet och god hälso- och sjukvård när vi blir äldre och inte längre arbetar. Vi bidrar till samhället med mer än bara vår arbetskraft och vår tid (värdefulla timmar av vårt liv) - vi bidrar med engagemang, energi, kompetens, åsikter och värderingar från att vi föds till dess vi lämnar livet. Och vår förmåga att bidra till samhället ökar genom hela livet. När vi bidrar till samhället på alla dessa sätt så ger det också oss själva något ovärderligt, utöver inkomst, titel, ära etc.

Det ger oss en känsla av värde, att vara värdefull och uppskattad. Även när vi inte får något konkret bevis på att vi är uppskattad så får vi fortsätta att vara med och det befäster vårt värde. Det ger en känsla av sammahang och mening.


Alla människor behöver behövas


Jag tror att så här långt är det många som håller med mig i dessa tankar, kanske till och med nickar sitt medhåll i det tysta oavsett om man själv är gammal eller ung.


Ändå - även om vi delar denna bild så är synen på seniorer i Sverige väldigt spretig i vår kultur och samhällsstruktur. När vi kommer till olika sakfrågor så dyker andra åsikter upp.


Vid en viss given ålder är gemene svensk beviljad att lämna arbetslivet och gå i pension (än så länge, åldern när vi får denna frihet stiger nu ganska raskt). Man talar om en frihet, att slippa arbeta, att få äga sin tid och njuta av sin ålderdom. En frihet man har förtjänat genom att arbeta och slita ett helt liv.


Men det finns också andra krafter i arbetslivet som puttar på, att de äldre ska lämna plats för de yngre, att deras höga löner ska ge plats för arbetskraft med lägre löneanspråk, att deras i vissa delar föråldrade kompetens ska lämna vägen fri för utveckling osv


Det senare är en negativt laddad bild av samma människor som man önskade friheten och skulle kunna uttrycka tacksamhet gentemot för att de bidragit till att bygga upp det samhälle vi har idag.

Någonstans längs vägen mellan vaggan och graven blir vi någon att räkna med, vars värderingar, åsikter och kompetens har ett värde och därför bör lyssnas på. Vid 18 får vi rösträtt i allmänna val och blir juridiskt betraktade som vuxna - men åldern då man faktiskt börjar räknas som person i Sverige är betydligt högre och mer flytande.


På motsvarande sätt finns det en diffus bäst-före ålder i våra liv. När vi som person, våra värderingar, åsikter och vår kompetens plötsligt blir av mindre intresse i samhällsdebatten och i de forum där människor möts för samtal.


De som hör till dem vars röster på grund av ålder är svagare blir hänvisade främst till sakfrågor som rör dem själva - oaktat vilken kompetens de har eller vad de skulle kunna bidra med till i debatten om sådant som bygger vårt samhälle.


På motsvarande sätt som ungdomar med Greta Tunberg starkt driver klimatkrisen - vilket är ett unikt fenomen i vår tid (och får ägnas uppmärksamhet på en annan sida) har arbetarrörelsen på sin tid drivit starka frågor och PRO (Pensionärernas riksorganisation, bildad 1941) som samlad röst för pensionärsrörelsen drivit aktiv opinionsbildning i frågor som rör pensionärernas välfärd och livskvalitet i Sverige. Vilket är tre exempel på ideella sammanslutningar som behövts och fortfarande behövs för att värna viktiga värden i vårt samhälle.


Ideella organisationer har spelat en viktig roll i att möta samhällsbehov, främja demokrati och engagera medborgare. Men nu tappar  det ideella kraft och utarmas löpande.

I det allt mer nyliberala Sverige dras stödet från samhället allt längre ifrån medborgarna. Det påverkar också synen på de grupper i samhället som nyttjar det allmänna.


En livstid av insättningar genom skatt till det allmänna frigör inte pensionärer från risken att ses som tärande av nyliberala ögon vilket idag betyder generella media och ungefär hälften av den röstberättigade befolkningen i Sverige (utifrån valresultaten de senaste valen). Tärande inte bara för att de tar ut väl förtjänt och intjänad pension utan för att de behöver sjukvård, mediciner, tillgänglighet i statsplanering, hemtjänst eller annan äldreomsorg och så vidare.


Denna människosyn och ålderismen som är förhärskande i Sverige idag gör mig personligen väldigt upprörd och fylld av avsmak.


Men det gör mig ledsen också, för bland våra seniorer finns så många helt underbara människor som kan så mycket och känner, vill, tänker så mycket. Människor med ett stort värde för både sig själva, sina närmaste och för samhället - både genom sin existens och genom att de kan fortsätta bidra. Om vi lät dem och kunde se till att var och en kan bidra efter egen förmåga. Bara en så enkel sak som att sudda ut likamedtecknet mellan bidra aktivt = heltid. Många människors bidrag kan sippra in i samhällsväven på olika sätt med olika omfattning, på olika sätt och göra oss alla rikare, utan att någon exploateras eller trängs undan.


Jag tycker inte om att vi i Sverige ställer människor åt sidan som förbrukade eller mindre värda - alla behövs.

Inspiration från andra länder

Vi tror gärna att Sverige är bäst i klassen, vi tror rent av att ingen kan ha det bättre någon annanstans.

Men så är verkligen inte fallet. Vi har det bra i Sverige på många sätt men vi har inte kommit på det bästa och även när vi har kommit på det bästa har vi aktivt brutit ned det så att det inte längre funkar - utifrån de val vi gjort.

Vi borde vara mer nyfikna på hur andra gör.


Alldeles nyligen deltog jag i ett möte om Social hållbarhet i en kommun som arbetar aktivt med detta Råd  utifrån det arbete som satts igång inom Sveriges respons på Agenda 2030 som antogs vid FN 2015. Vid detta möte var vi representanter från nästan alla myndigheter i den kommunen samt hade vid det mötet bjudit in Pensionärsrådet (en sammanslutning av alla pensionärsföreningar lokalt). Vi fick bland annat en dragning om Suicidprevention, vilket för de äldre i Sverige är av stor betydelse.


Många äldre i Sverige lever ett liv som präglas av ensamhet, av att ha förlorat sitt sammanhang och sitt värde. Många har har långt till sina barn och övriga familjemedlemmar och allt färre engagerar sig i föreningslivet. Rösterna från pensionärerna i mötet var uppgivna när de beskrev brist på volontärer att engagera i kontakt med de som sitter ensamma.

Ingen beskrivning av hur samhället kliver fram och fyller behövda funktioner fanns att få, det ideella falnar och ingenting är responsen.


Pensionärerna i mötet lade också fram positiva förslag på olika sätt, bland annat om hur kommunen skulle kunna verka för arbetslivs-deltagande för yngre pensionärer om möjligheterna gjordes mer flexibla. Med det tydliga medskicket att inte främst se seniorerna som vikarier man inte behöver erbjuda heltid/varaktiga anställningar och därmed enklare kan fylla ut schemat med. Utan att istället faktiskt sätta värde i den långa erfarenhet och kompetens seniorerna kan bidra med.


Mycket klokt! Särskilt med tanke på den kompetes-brist vi har i arbetslivet idag.


Senare samma dag hade jag ett samtal med en kollega som kommer från Ryssland och har sin mor kvar där.  Min kollega hade varit på besök i sommar och berättade om hur aktiv hennes mamma var i alla möjliga aktiviter som erbjuds av det offentliga.

I Moskva som är en gigantisk stad, indelad i många kommunliknande distrikt, har man ett tydligt engagemang i en kvalitativ och aktiv ålderdom för sina medborgare. Min kollegas mamma kan kostnadsfritt resa med kollektivtrafiken i hela Moskva och delta i alla aktiviteter till ingen eller ringa kostnad. Om hon är riktigt aktiv kan hon till och med få bonus poäng som ger möjlighet till guidade turer i Moskva eller till andra ställen eller andra åtråvärda aktiviteter.


De aktiviteter som inom detta engagemang erbjuds förlitar sig inte på att deltagarna själva ska arrangera, driva föreningar eller vara volontärer i - även om det säkert förekommer sådant också. Aktiviteterna arrangeras av det offentliga motsvarande kommunen, med anställda som diver och ser till att det blir av. Som exempel går min kollegas mamma och läser Engelska och den aktiviteten hålls av en anställd lärare.


När jag jämför den berättelsen med vad min mamma berättat om hur hon och hennes föreningskamrater får kämpa mot det offentliga för att alls få bedriva sina verksamheter i Sverige är min slutsats att vi i Sverige har mycket att lära.

Agenda 2030

Agenda 2030 är en handlingsplan som FN:s medlemsstater antog 2015 för att uppnå en hållbar utveckling för människor, planeten och välståndet.


Agenda 2030 består av 17 globala mål och 169 delmål som omfattar ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensioner av hållbarhet.


Målen ska vara uppfyllda till år 2030 i alla länder. Sverige har förbundit sig att vara ledande i genomförandet av Agenda 2030 både nationellt och internationellt.


De 17 målen är:

  1. Ingen fattigdom
  2. Ingen hunger
  3. God hälsa och välbefinnande
  4. Kvalitetsutbildning
  5. Jämställdhet
  6. Rent vatten och sanitet
  7. Hållbar energi
  8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
  9. Industri, innovation och infrastruktur
  10. Minskad ojämlikhet
  11. Hållbara städer och samhällen
  12. Hållbar konsumtion och produktion
  13. Bekämpa klimatförändringarna
  14. Hav och marina resurser
  15. Ekosystem och biologisk mångfald
  16. Fredliga och inkluderande samhällen
  17. Partnerskap för att uppnå målen

(Agenda 2030 för hållbar utveckling - Regeringen.se)

Även sjukvården i andra länder är betydligt mer utvecklad än det är hos oss i Sverige

Men istället för att ge mig in i en omfattande reflektion kring det vill jag hejda mig. För rot-orsaken är densamma oavsett om vi pratar om äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård, skola, hälsovård - folkhälsa och allt som människor gör för människor.


Så snart det kostar pengar, vilket det ofrånkomligen gör, så har vi i Sverige genom våra val valt att det viktigaste är att marknadskrafterna ska styra, ökad privatisering, konkurensutsättning och avveckling av det offentliga. Då spelar det ingen roll att det blir ojämlikare och att de som är mest utsatta får det sämst och att vi i internationella jämförelser allt oftare får skämmas.

Hur vänder vi trenden?

unsplash