Till döden skiljer oss åt

Ibland behöver vi prata om döden och det som kommer sedan


I min familj har vi en kanske ganska ovanlig tradition av donation


Det började med min farfar, som till allas vår förvåning hade valt att donera sin kropp till forskning och undervisning. Det måste ha varit ett väldigt värdefullt bidrag kan jag tänka, med den mängd obehandlad cancer som han kunde visa dem. Att de som forskar inom det medicinska eller håller på att utbilda sig till läkare och kirurger kan få träna på en riktig kropp med sådana fynd bidrar till att göra vården så mycket bättre för alla som kommer efter.


Såklart det var lite förvirrande, hur agerar man då när en anhörig dör och det inte finns någon kropp att begrava. Ska man ha en minnesstund eller inte, hur blir det med kyrkan då? För det som händer är att den donationsmottagande verksamheten behåller kroppen till de är klar, därefter kremeras kroppen och återsänds för att spridas i minneslund lokalt där man levt och verkat. Allt detta, vad man vill ska hända vid ens död kan man beskriva i vita-arkivet eller i samtal med nära och kära - så att det finns en vägledning för de efterlevande. 

När min farmor senare dog hade hon gjort motsvarande val och vi fann oss åter igen i situationen att en närstående har dött - men det skulle inte bli någon begravning. Det kändes naturligt, inte längre konstigt att livet kunde sluta så. För en känsla som landat väldigt stabilt inom mig är att JAG inte är min kroppsliga lekamen, lika lite som min farmor var sin kropp. 


Det är viktigt att den döda kroppen behandlas med respekt och kärleksfull tacksamhet i alla lägen. Men själen, min farmors själ har redan gått vidare. Hennes liv och gärning finns i mitt minne och kärleken till henne finns inom mig. Jag saknade inte någon begravning och jag har inte heller besökt minnesplatsen där farmor och farfars aska har spridits.

Min själ är på en resa i världen - en mänsklig upplevelse

Viktiga val i livet


När min bonusmamma dog för något år sedan blev dessa val i livet högst aktuella igen. Hon och pappa hade pratat om och varit överens om att de skulle donera sina kroppar. Men själva pappersexercisen var inte klar. Tacksamt nog gick det att ordna.


Det var många andra val och saker som inte var uppklarade som var svårare att hantera. Vissa saker är ännu idag inte lösta. Tacksamt nog har jag pappa kvar i livet - så jag hoppas vi hinner göra upp om hur allt ska vara innan den dag han bestämmer sig för att gå.

För mig är valet enkelt, min kropp - mitt fordon i detta liv är inte jag. När jag har dragit mitt sista andetag är själen redan på väg bort från den kropp jag haft.


Mina barns far övertalade mig att inte donera min kropp medan barnen ännu var små - för att hans egen erfarenhet sa att det hade varit viktigt för honom som ung tonåring ha någonstans att gå för att minnas sin far som han förlorat i allt för unga år. Det har jag givetvis respekterat och nu när mina söner är vuxna har jag pratat med dem om detta - så de vet.

Barnbarnen som jag älskar så mycket kanske skulle ha viss glädje över en grav. Men min egen känsla för äldre avlidna släktingars gravar och avsaknad av gravar är att gravbesök och gravvård lätt kan bli ett dåligt samvete, en plikt och sällan egentligen är något av verklig betydelse. Även om jag respekterar att andra har en helt annan syn på detta än jag.


Det var också en frihet i den process som följde när mamma dog, att kroppen kom till nytta på annat sätt. Däremot saknade jag själv en minnesstund, någon form av ceremoniellt avslut.

Att ta sig tiden att skriva ett eget exemplar av Vita arkivet är att ge sina närstående ett fint stöd den dag man själv är borta. Antingen du gör det online på ex Fonus.se eller om du gör ett eget dokument med väl valda rubriker - som du ser till att dina närstående kommer åt när du gått bort.

unsplash