Jag har inte "frågat sjukvården" eller läst detta i forskningen - men det är min övertygelse efter mina egna erfarenheter och efter att ha mött många kollegor/medarbetare i mitt eget arbetsliv och många arbetssökande inom mitt arbete på Arbetsförmedlingen. Inte kroniskt i bemärkelsen att man för alltid är sjuk och att det aldrig går över - men kroniskt i den meningen att man för alltid har denna förvärvade aspekt av sig själv att ta med i beräkningen i allt man gör och går igenom i livet.
Att likna utmattningssyndrom eller att ha blivit vidbränd med skogsbränder är förstås förfärligt, för skogsbränder är både skrämmande och omfattande naturkatastrofer - min avsikt är inte att förminska det. Men liksom naturen återhämtar sig efter en skogsbrand och det också finns vissa för naturen positiva effekter, så finns det även för människor som blivit vidbrända (kanske även för de som gått i väggen ordentligt) vissa positiva effekter. Inte såna effekter som gjorde det värt det eller som är så eftersträvansvärda att själva utvecklingen av utmattningssyndrom skulle vara önskvärt. Bäst är ju när vi människor klarar av att lära oss och bli kloka utan att gå sönder först, men det är inte alltid möjligt. Det är för bekvämt att bara leva på utan att tänka, att göra som andra besämt eller som de säger för att det är minsta motståndets väg - och då får man ta hand om sig i efterhand.
"Att vara chef är som att hela tiden jobba i ett skyltfönster. Varje min man gör, om man går fort eller långsamt, vem man tittar på och hur länge - allt lägger de märke till och tolkar".
Så sa en erfaren kollega när jag var helt ny i rollen som första linjens chef.
I "boken" om att vara vidbränd
Med min tendens att ge järnet, jobba på som om det inte fanns en morgondag och att aktivt ta ansvar för allt var en utmaning för mig redan innan jag blev chef. Det har varit med ständig risk för min egen hälsa då jag i flera omgångar blivit regält vidbränd.
Lägg särskilt märke till de fyra första orden i föregående stycke, för det har varit en viktig nyckel till det jag lärt mig när jag nu äntligen börjar vara rehabiliterad och hel igen.
Nu har jag till sist lärt mig att det för det första handlar om mig, vem och hur jag är utifrån allt jag har med mig in i den vuxna versionen av mig idag.
Och för det andra handlar det i jobbet inte bara om ett annat jobb utan om en helt annan typ av jobb vilket för mig fordrar att jag enkelt uttryckt bygger om min personlighet.
Detta sista år har varit ett intensvit år av läkande, reflekterande och nya inskter som har varit så nyttigt för mig. Först ungefär ett halvår in i min rehabilitering förstod jag själv hur trasig jag varit och inom hur många aspekter det var fel.
För mig, precis som för exakt alla andra, som blir vidbrända eller drabbas av utmattningssyndrom, handlar det inte enbart om jobbet - även om det kan vara skönt att lägga orsaken utanför sig själv och jag förstår att många gör det (och nu blir kränkta eller irriterade på mig för att jag hävdar att det inte är så enkelt).
Väldigt många fasetter på den diamant som vidbrändheten utgör handlar om sådant som på ett eller annat sätt hänger ihop med att jag är kvinna - olika aspekter av värderingar, förväntningar, fördomar / sånt som är förgivet taget om kvinnor och kvinnans roll i världen och vårt samhälle. Sett till sjukfrånvaro statistiken i Sverige idag så ökar psykisk ohälsa och särskilt bland kvinnor, så kanske hänger det ihop för fler än mig. Även män kan självklart bli både vidbrända och utveckla utmattningssyndrom, det jag kommit till insikt om för egen del talar inte på något sätt emot det. Även män har en uppsjö av roller och anknytningar till förväntningar, värderingar osv knutet till att vara man i denna tidsålder.
De goda råd jag tagit emot och omsatt som jag redan nu kan dela med mig av 😍
"Denna tidsålder" är signifikant för detta fenomen i samhället, att vi har utvecklats och fyllt våra liv och relationer med än fler roller och förväntningar utan att göra upp med sånt som är gammalt och inte längre ryms, tror jag är en viktig aspekt i det stora hela.