... som inte längre finns hos oss levande
Men vem är väl jag att skriva om sorg?
Genom livet möter vi döden upprepade gånger, både nära och avlägset. Varje gång påminns vi om att både vi själva och dem vi har allra närmast kan dö precis när som helst. Och det är skrämmande!
Det är sunt att då och då i livet se över sitt liv i det perspektivet, med full vetskap om att det inte kommer att vara för evigt och att vi inte alltid får en förvarnning om att det är dags. Precis som Philip Bäckmo skriver så fint i sin bok Själen är ett verb kan det hjälpa oss att bli bättre på att leva väl - så att vi gör det som är viktigt i livet och uppskattar det.
Det går inte att leva sitt liv i en ständig rädsla för att dö, lika lite går det att leva i en sådan rädsla för att de man älskar ska dö ifrån en. Men lika mycket som vi behöver värdesätta den tid vi själva fått i livet är det sunt att se även våra närmsta som helt vanliga dödliga och ta vara på tiden med dem. Att göra det bästa av den tid vi fått tillsammans.
För plötsligt händer det, oavsett om vi varit rädda för det eller inte. Även när vi följer en närståendes sjukdomsutveckling och sakta ser döden komma kan slutet bli snarare än vi befarat eller komma med andra aspekter vi inte hade kunnat förutse. Det viktigaste med döden är inte att tänka på den på ett sådant sätt att den förmörkar livet - det är bättre att försöka finna ett accepterande förhållningssätt. Det sker när det är dags oavsett allt
Med en acceptans inför det vi ändå inte kan påverka kan vi i bästa fall vistas i närvaron av våra älskade i kärlek och uppskattning utan att klamra oss fast. För själva fastklamrandet är att ta ut sorgen i förskott och fördärva de fina stunder vi har möjlighet att ha medan vi ännu lever - tillsammans.
Jag är inte rädd för att dö, men då och då är jag livrädd inför förlusten av någon som står mig nära. En del av döden, sorgen och förlusten som jag inte tidigare varit rädd för hände så en dag och visade en helt annan sida av sorg och förlust.
När någon man älskar och bryr sig väldigt mycket om förlorar sitt livs stora kärlek gör det fruktansvärt ont. En form av medkänsla som skär djupt i en själv, en vilja att trösa och sudda ut det onda i den som står mitt i den stora sorgen.
Att distrahera sig från sorgen eller andra svåra känslor kan behövas emellan åt. Men det är viktigt att inte försöka undvika känslorna, sorgen behövs och vi behöver möta den. Vi kan i perioder av sorg reagera väldigt olika och ha helt olika behov, inte bara olika jämfört med andra - utan olika från stund till stund. Vi kan reagera både fysiskt och emotionellt, vissa kroppsliga reaktioner kan vara svåra att koppla samman så att vi förstår att även de hör till sorgereaktionen. Det är inte logiskt - känslor är sällan det.
Det finns ingen given tidslinje och varje person sörjer på sitt sätt, ofta mer intensivt första tiden men för de allra flesta brukar det gå i olika faser. Många som förlorat en partner berättar om att hela det första året är särskilt utmanande, varje högtid och varje säsong varit präglad av specifika minnen av traditioner eller minnen av motsvarande högtider eller annat som man delat med den man förlorat.
Som närstående till någon med sorg kan vi inte fylla hela tomrumet men vi kan finnas där i någon mån, hålla kontakten och allt eftersom bidra till att finna nya värden i livet för den som behöver orientera sig på nytt i sitt liv.
En sida om sorg för ungdomar - UMO
En bok om sorg: Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion som jag inte läst själv men som rekommenderats av flera jag känner som gått igenom sorgen efter en närstående eller make.
Mycket fina beskrivningar och goda råd på 1177.se både för den som har förlorat någon eller den som är närstående till någon med sorg.
Att sorgen finns inom oss för evigt när vi har förlorat någon som stod oss nära är ett vackert sätt att se på det. Även om det kan låta avskräckande eller uppgivet. Att vi sörjer för evigt handlar om att vi minns den person vi förlorat - och det är vackert så. Men sorgen ändrar skepnad över tid. Dygnen av total förlamning eller timmarna av bitter frustration eller nätterna fyllda av gråt blir till mindre intensiva sekvenser av tid som också minskar i omfattning och glesar ut.
Medan dagarna som går när vi går vidare bjuder på minnen och glimtar eller associationer som gör att vi tänker på den vi har förlorat. Dessa minnen och glimtar kan vara kärleksfulla, smärtsamma, vackra eller fula. Ibland delar vi med oss av dessa minnen med andra, ibland vänder vi oss inåt och upplever dem själv utan att erbjuda andra insyn. Det som var privat i vår relation med den närstående fortsätter ofta vara vår privata ensak även när den andra parten är död.
Det som kan vara extra utmanande att hantera om det är ens livspartner vi förlorat är allt det som nu inte blev av och att åter igen göra sånt som var vår grej eller som på ett mycket starkt sätt präglats av det vi som vi var.
I varje samhörighet finns det ett grundfundament av något vi har gemensamt, antingen vi skapat det tillsammans eller hade delade mål, drömmar eller planer om. Ensam får man försöka hitta igen vad i det som fortfarande är relevant
för en själv. Vad vill den hälften av vi som är jag fortsätta sträva efter, göra, behålla från vår tid tillsammans? De aktiviteter eller sammanhang som var våra - vill jag ta mig över tröskeln och göra de aktiviteterna till mina utan min partner? Att återuppta och börja skapa nya minnen, kanske med andra personer - kan väcka både skuldkänslor och sorg. Men att faktiskt fortsätta om det känns rätt i hjärtat kan också vara ett vackert sätt att hålla minnet av oss vid liv när livet går vidare.
Det är lätt att fångas av en rädsla för ensamhet samtidigt som man kan uppleva ett stort behov av att få vara just ensam med sina tankar och känslor.
Att välja att för en tid dra sig undan för att få bearbeta själv är ingen fara. Den största risken är tvärtom att fokusera för mycket på rädslan så att man tvingar sig in i relationer eller situationer man inte behöver eller mår bra av just nu.
När ens livsomständigheter förändras - så som när vi förlorar en närstående vän eller livspartner behöver vi tid för att "hitta oss själva" och orientera om oss.