Egna erfarenheter
Vidbränd om och om igen.
Vissa saker tar onödigt lång tid och många gånger för att lära sig något av.
Mina tidiga personliga erfarenheter
Första två gångerna jag närmade mig Vidbrändhet var kortare episoder.
- I ett fullspäckat liv med unga barn och hela livspusslet som ensamförsörjande och ensamtstående mamma (inte bara förälder utan just mamma, det är skillnad)
- I ett liv som heltidsarbetande i jobb med lägre kvalifikationskrav i kvinnodominerat yrke (det är massiv skillnad i belastningen mellan kvinno- och mansdominerade jobb)
- I ett anställningsförhållande som var tidsbegränsat, i båda episoderna avslutades anställningen på utsatt tid för att någon annan fick mitt jobb då de var mer kvalificerade än jag/hade fler tjänsteår i staten
- Lades en oväntad, stor extra arbetsbörda på det redan välfyllda lasset med antydan om att det var upp till mig att bevias att jag var rätt person för jobbet (arbete att utföra parallellt med ordinarie jobb som inte fick minska i omfattning/engagemang/insats)
Det som gjorde dessa två första episoder korta var att den extra arbetsbördan var tillfällig och den hann lyftas bort innan jag gick i väggen på riktigt. Att den extra arbetsbördan kom plötsligt och i ett svep (inte smygande) gjorde också att jag inte hann göra medvetna eller omedvetna anpassningar i mitt liv för att klara situationen. Det som gör att dessa episoder INTE kan kategoriseras som Tillfällig överansträngning var att de spännde över för lång tid, i första fallet ungefär fem veckor och i andra drygt två månader - inget av det är tillfälligt som jag ser det.
De symptom jag vid båda episoderna fick var:
- Sömnstörning (kunde somna men vaknade efter 90 minuter och därefter kunde jag oftas bara somna fläckvis i korta snuttar)
- Pulsrusningar, hjärtat gjorde trumvirvlar ett tiotal gånger per timme när det var som värst
- Aptitförlust, det gick knappt att äta alls - samtidig viktuppgång (många år senare har jag lärt mig mer om kortisol och förstår)
- Ångest och irrationella tankar, känslan av att vara utsatt för ett psykologiskt test av min chef, känslan av att vara övervakad
- Tvångsmässiga tankeritualer - med det rationella syftet att förebygga misstag som skulle ta ytterligare tid att korrigera började jag att dubbelkolla allt jag gjorde.
- Svårigheter att koncentrera mig och även enkla saker föll ur minnet
- Nedstämdhet och uppgivenhet, stor förlust av självkänsla och en överväldigande känsla av att vara oduglig och otillräcklig (trots att jag intellektuellt hela tiden var fullt medveten om att jag ombads bära upp två heltiddstjänster parallellt utan att tappa något)
Räddningen var båda gångerna att den ökade arbetsbelastningen upphörde efter en tid, i båda episoderna hade jag tidsbegränsad anställning och påslaget kom mot slutet av de anställningarna. Som om chefen var tvungen köra så hårt med mig att jag skulle antingen bevisa för dem att jag inte dög/höll måttet eller för att jag skulle vara glad att komma därifrån, eller så ville de bara utnyttja mig till max medan de hade chansen. Dessa episoder gick över och jag lyckades återhämta mig - men de har båda gett men som jag ännu har kvar i någon form av ärrvävnad som gör sig påmint med en varningssignal ibland. En sak som hänger envist kvar än i dag är att jag inte litar på överordnades välvilja.
Mina senaste personliga erfarenheter
De senaste gångerna jag närmat mig Vidbrändhet var allvarligare episoder. Den första var 2013 och var utmanande på lite bredare sätt än de tidigare två.
Medan den senaste är vad jag ännu håller på att återhämta mig ifrån - jag har fått jobba hårt på att hitta balans och en känsla av meningsfullhet igen.
I arbetet som arbetsförmedlare var jag (och alla mina kollegor) myndighetens främsta bemötandeprofession, det var personliga möten med arbetssökande och arbetsgivare - både bokade möten och spontana då vi jobbade i vår öppna besöksyta. Vissa av myndighetens kunder (arbetssökande/arbetsgivare) var missnöjda och öppet kritiska men de allra flesta var positiva till kontakten med oss även om de kunde vara sårbara och uppgivna i sina egna situationer. Det som präglade i stort sett alla möten med myndighetens kunder var att det var känslor inblandade. Att jag skriver "var" beror på att myndighetens uppdrag har förändrats så att Arbetsförmedlingen inte längre har till uppgift att bemöta medborgare eller företag på det sättet. Myndighetens kunder förväntar sig ofta samma service som erbjöds tom 2018 utan att ha förståelse för att det inte längre är vad som kan erbjudas efter de politiska beslut som tagits som har omformat myndigheten.
För mig var perioden som ledde till att jag blev vidbränd på allvar också präglad av att jag själv kände stort engagemang och brydde mig på riktigt om alla de kunder jag mötte i min vardag. Jag hade som uppdrag att jobba med ungdomar som hade en problematik omfattande en eller flera av faktorerna kriminalitet, drogbruk, socialt utanförskap och/eller neuropsykiatriska utmaningar (ADHD mfl). I arbetet med bemötande av denna målgrupp blev jag framgångsrik för att jag dels hade ett förhållningssätt som byggde på "det kunde lika gärna vara min son/bror" och att jag hade förmågan till intuitivt lyssnande och att läsa av minsta minspel/kropps språk och tonfall. Förmågor jag senare i livet misstänkt att det hänger ihop med egen odiagnosticerad ADHD.
Ungefär som PTST
När jag gick på julledighet i december 2013 var jag dels utmattad av att jag arbetat för mycket och för intensivt under väldigt lång tid. Min chef hade fattat några fatala beslut som kraftigt ökat min arbetsbelastning i flera steg. Att jag hade en hög kapacitet var både hon och jag medveten om, det hon inte förstod var att hon lade på mig motsvarande 3-4 gånger så hög belastning som mina två kollegor som arbetade med vanliga ungdomar. Idag tror jag inte att hon gjorde det menligen, men jag har ändå svårt att högakta hennes intellektuella förmåga på grund av det.
Utöver att belastningen var överdimensionerad var det alltså dels dessa unga kriminella, unga missbrukare och främst unga män med neuropsykiatriska diagnoser och ett väldigt högt våldskapital som jag arbetade främst med.
Dessa killar (95% av dem var killar) var fantastiskt respektfulla och bemötte mig nästan uteslutande bra, det finns en stark känsla av lojalitet inom denna grupp individer och jag var på den positiva mottagarsidan av den lojaliteten. Det som gör det utmanande är två saker - dels att man aldrig vet när den positiva lojaliteten plötsligt vänds till sin motsats (där knarket går in vet man aldrig vad som blir följden). Och så var det, det
lilla ordet nästan. När det handlar om att möta potentiellt farliga personer är det inte alltid en fördel att veta vad de suttit i fängelse för, vad de begått för brott och hur de har kapacitet att agera - dessa unga män hade en stor benägenhet att gärna berätta om sånt fastän jag aldrig frågade och det inte var förväntat att de skulle berätta.
Min teori var inte att de berättade i syfte att skrämmas utan som om de på något sätt ville försöka stöta välvilja och hjälp ifrån sig, som en form av skamfyllt beteende korsat med förnekelse. Detta kombinerat med ett antal häftiga uppbrusande utbrott, slag i väggar eller
bord, att de kunde rusa upp eller rusa ut ur rummet var ju inte hot direkt men skapade en hotfull situation. I något enstaka fall blev jag direkt och uppenbart hotad och i ett fall indirekt hotad dvs killen redogjorde för hur han hade möjlighet att komma åt min son.
Hela december det året var jag som i robot-mode, helt utan kontakt med egna känslor, tankar - min sömn var fragmentiserad, det fanns ingen glädje i mig och jag hade inte längre någon påfyllnad. Inte ens mina barns kramar, umgänge eller bus/skämt gav minsta liv i min själ. Förutom detta och hjärndimma, pulsrusningar var jag liksom rädd.
Långdragen rehab
Jag hade under hösten försökt nå fram till min chef och beskriva hur jag mådde, vad som var på väg att bli för mycket och orsakerna till det. Hon tog stöd av en HR partner och visade alla tecken på att verkligen INTE vilja lyssna. Jag försökte även inom mitt team, där jag hade två till synes fullt friska kollegor som hade knappt 30% av mitt jobb vardera att utföra. Men de var absolut INTE intresserade över att ta på sig mer att göra. De hade ju inte behövt tidigare så varför skulle de nu. Att vårt team på 4 personer hade blivit bara vi 3 var det ingen som tog i beaktande, utan jag förväntades bara
ta hand om det. Den nya målgrupp som min chef lagt på mig handlade om ungdomar med alla övriga funktionsnedsättningar som hade minst lika legitima behov av stöd av myndigheten. Men eftersom de inte var lika farliga att försumma blev det av naturliga skäl de som fick lov att stå tillbaka när jag under vårterminen försökte överleva i jobbet till jag tog mig ur situationen.
Jag fick ingen hjälp av min arbetsgivare eller kollegorna utan för att skapa en lösning ansökte jag om tjänstledihet och fick den beviljad. Allt jag behövde göra var att klara mig fram till sommaren. Så jag packade ihop hela mitt privata liv, demonterade min tillvaro för att kunna komma
loss och fly från min hemstad. Jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta i mitt jobb och ändra hur jag gör jobbet, inte ens om jag helt fick ändrat uppdrag - eftersom vi alla turades om att arbeta i kund- mottagningen och jag (till skillnad mot mina kollegor var jag schemalagd där 4 halvdagar per vecka, kollegorna 2-3).
Jag tog mig iväg, flyttade till södra England och kunde långsamt under slutet av våren och sedan därefter börja bygga upp mig själv. Att det kunde vända redan innan jag åkte berodde på två saker - dels att det alltid var så att jag på våren runt början av maj började tappa killarna ur min målgrupp
de som inte kommit vidare ur sin situation och hade klart med jobb, lägenhet och gärna kärlek gick alltid tillbaka till drogbruk och bus när sommaren kom. Och dels för att färre vanliga ungdomar hoppar av gymnasiet när det bara är nån månad kvar till slutet.
När jag under hösten var i London och vandrade i rätt halvskumma kvarter och kände mig helt trygg - medan jag i min barndoms Norrbottensidylliska stad kände mig otrygg insåg jag att min grundläggande trygghet som människa tagit stryk. Det tog drygt 5 år att repa den, men sviterna av övrigt i jobbet är jag ännu inte helt klar med ännu.
Lång väg tillbaka
Det är svårt att sätta fingret på vad det var som hjälpte mig att komma tillbaka. Främst var det tiden som lät mig läka. Att jag var tjänstledig i ett halvår och gjorde något helt annat och att jag framför allt inte hade ett människobemötande jobb under den tiden tror jag var väsentligt.
Att jag kunde fylla på med sånt som sunda relationer, äventyr, kreativitet och tid att "bara vara" med promenader och hushållspysslande utan prestation (jag städade och tvättade åt ett helt hushåll som en praktisk fysisk terapiform).
När min tjänstledighet var slut klev jag tillbaka in på jobbet under samma chef men insåg snabbt att det inte var en fungerande väg framåt. Hon hade inte lärt sig något alls och var inte intresserad av att jag skulle må bra och få en chans till ett fungerande arbete i Boden - så jag sökte mig snabbt därifrån. Typ två månader senare klev jag in på ett annat kontor och fick jobba under en annan chef och kunde börja om med goda förutsättningar.
Att vara arbetsförmedlare var något jag verkligen kunde och snabbt blev det riktigt bra. Min prestation utmärkte
sig även på det kontoret som högre och mina chefer identifierade mig som en potentiell framtida ledare. De nominerade mig till vårt interna ledar- program vilket jag tackade ja till.
Egentligen hade jag inte några ambitioner att bli chef men jag uppskattade möjligheten till personlig utveckling och jag tänkte att jag som första linjens chef skulle kunna bidra till ännu fler kunders goda service - genom att jag kunde undanröja hinder och stötta arbetsförmedlarna att göra jobbet bättre. Med detta engagemang blev jobbet roligt igen.
Full gas framåt!
Att bli chef när man har hög kapacitet dvs när man inte har lärt sig sätta sunda gränser för sitt eget energiuttag är inte smart.
Det hade säkert inte hjälpt om någon hade sagt det åt mig då, men nu vet jag 😎
